För alltid min ögonsten ♥

Det var på min 15-års dag och det är nog den av mina födelsedagar jag minns allra bäst. Jag fick ett grönt regnställ från Fjällräven, en visselpipa och ett fotoalbum. Den första bilden i albumet föreställde mig och Nell på gräsmattan i Hållsta när Nell slickade mig i ansiktet och från hennes mun hade mamma ritat en pratbubbla med texten "Puss, nu blir jag din!". Då var Nell drygt två år gammal och vi hade hängt ihop drygt ett år.

Idag är det istället två år sedan vi skiljdes åt efter drygt 13 år ihop. Filmklippet nedan var hon i Stockholm för sista gången och jag skrev såhär i min blogg:

Igår kom Nell till Stockholm. Pigg och glad. Gårdagen spenderade vi på Ulriksdal och tittade på SSRK's utställning. Sen sov hon gott hela kvällen. Idag har vi tagit det lugnt. Med pigga steg har hon kollat in "sin" park och den övre delen av Judarn. Det gör mig så fantastiskt glad att ha henne här!
 
 



♥ ♥ ♥

Dom kommer fortfarande. Dom där tillfällena då halsen plötsligt snörs ihop och en ilning av saknad far genom kroppen. Kanske kommer dom alltid göra det? Jag hoppas verkligen det, för när ilningen är över fylls bröstet istället med värme och jag ser henne framför mig. Trampandes. Blomkålsöronen instresserat spetsade. De mörka ögonen stirrande uppfodrande på mig. Och efter att hon fått sin godbit hur hon struttar iväg igen på stela ben. Nell

Det börjar bli så påtagligt att hon är dåtid nu. Förut var det självklart att alla i min bekantskapskrets hade träffat Nell, nu blir det sakta allt fler som bara hört mig säga hennes namn i en historia. Jag vet inte hur många gånger jag önskat att Niklas och Flamma hade fått träffa henne. Det känns märkligt att två av huvudpersonerna i mitt liv idag inte vet vem hon var, hon som var huvudpersonen i mitt liv under så många år.
 



Ett år utan Nell

På den här dagen för ett år sedan tog jag farväl av min Nell, SEVCh Combine Elle. Våra vägar korsades redan när jag var 13 och inte förstod jag då att den rätt fjantiga hunden som allt för ofta vallade rådjuren i skogen på eget initiativ skulle bli så betydelsefull för mig. Men Nell - som fanns där genom mina skolår, flyttar till nya städer, efter uppbrott med pojkvänner, genom jobbyten och andra viktiga milstolpar - blev min bästa vän i drygt 13 år. Hur många fantastiska hundar som än korsar min väg kommer hon alltid vara den där speciella första kärleken. 

Ni vet när något bra händer och man direkt vill berätta för den man tycker bäst om, lite så är det fortfarande med Nell. Jag undrar vad hon hade tyckt om min lägenhet och om Niklas. Jag önskar ofta att Nell fanns med mig nu liksom för att jag skulle få visa henne hur jag har det.

Ibland känner jag att även ett långt hundliv är för kort. Jag kan fortfarande sakna Nell så att det gör ont. Men så tänker jag också att om ett hundliv var lika långt som min livstid skulle jag ju inte få lära känna så många och på ett sätt är ju även det en behållning.

När jag saknar Nell sådär hemskt mycket brukar jag tänka att jag hoppas att hon visste att hon alltid var det viktigaste för mig under sin tid på jorden. Trots att jag vet att hon ju bara var en hund och inte bekymrade sig om sånt är det ändå både betryggande och tröstande att veta att hon åtminstonde alltid behandlades som number one i mitt liv.

SEVCh Combine Elle   29/6 2000 - 13/11 2013