Jag saknar dig Billy ♥

Han var två och jag sjutton år när våra hjärtan började slå takt. Nu är det snart ett år sedan hans slutade slå. Jag tänker såklart på Billy, SEUCh Combine Hennessy. Den 27 juni var hans födelsedag. Det känns fortfarande märkligt att han inte finns längre. Han som så länge var mitt livs mittpunkt.
 
Jag pratar ofta om Billy. Han finns i nästan alla mina hundanekdoter- och berättelser. Jag tänker på honom ännu oftare. Varje dag saknar jag honom. Jag älskar alla mina hundar men förstår allt mer att Billy var min "once in a lifetime-hund". Den där hunden man får vara tacksam för att få uppleva en gång i livet. Jag är honom tacksam för så mycket och har nog aldrig varit så stolt över en hund som jag var – och är – över Billy.
 

♥♥♥

 



Billy – min once in a lifetime-hund

Han var alltid som finast på somrarna. Då kom han i full päls och glänste ikapp med solen. Den sista sommaren blev inget undantag. Varje gång när jag kom hem till Stavtorp tittade vi på Billy och turades om att utbrista "han är verkligen fin nu".
 
Mamma skötte honom klanderfritt. Trots flera unga hundar hemma var Billy prio ett in i det sista. Han fick alltid dagens första promenad. Helst ville han gå den själv och han fick oftast som han ville. Vem kunde säga nej till hans snälla pepparkornsögon? Billy fick dessutom välja väg. Ibland ville han aldrig vända hemåt och då fick pappa rycka ut med färdtjänstbil.
 
De sista månaderna musklade Billy ur en del, precis som många äldre hundar gör, och besvärades då allt mer av en gammal skada i ett bakben. Någon gång runt Billys 13-årsdag nämnde jag för första gången för mamma att när det blev dags att skiljas från Billy ville jag vara med och vi blev båda glansiga i ögonen.
 
Vi hörs nästan varje dag, ändå hörde jag direkt vad det gällde när mamma ringde mig sent på torsdagskvällen den 25 augusti. Den natten sov jag inte en blund. På morgonen slöt jag upp vid Billys sida och trots att han viftade taktfast på svansen när jag klev in och knorrade nöjt när jag kliade honom bakom örat gjorde han inga försök att resa sig. Det var det inga tvivel om att det var dags.

Billy lämnar efter sig ett enormt tomrum. Det har tagit tid att samla mig för att skriva den här texten. Ändå rullar tårarna utför mina kinder snabbare än fingrarna rör sig över tangenbordet. Jag skulle vilja berätta om varför Billy var så speciell och hur mycket jag har honom att tacka, men ni känner redan till hans bedrifter och det känns inte som några ord räcker till. 

Ni är flera som hört av er och delat med sig av minnen av Billy från agilitybanor, jaktprov och utställningsringar. I mitt hjärta kommer Billy leva kvar för alltid, men det gläder mig att han tycks leva kvar i flera hjärtan.

Det känns så märkligt att han inte finns längre. Han som så länge var mitt livs mittpunkt. De här bilderna togs bara en dryg vecka innan vi skiljdes åt.
 
SEUCh Combine Hennessy 27/6 2003 - 26/8 2016



Billy, min once in a lifetime-hund

I måndags fyllde Billy, SEUCh Combien Hennessy, 13 år och grattulationerna har kommit via sms, facebook och mail. Att Billy är vår hjärtehund är en sak, men det värmer att så många tar sig tid att skriva en rad.
 
När jag började träna med Billy var det just uppmärksamheten jag tyckte var lite jobbigt. Han hade redan en del valpar och folk som noterade hans resultat i både utställningsringen och på jaktproven. Idag är det precis tvärt om. Det gör mig rörd att folk som korsat hans väg på det ena eller andra sättet uppmärksammar honom. De utycker tacksamhet för det han bidragit med till deras avel eller deras hund som han är far eller farförälder till.
 
 
 
Själv är jag mest tacksam för allt jag fått uppleva tack vare Billy, och jag inser att jag kanske aldrig kommer få uppleva den resan med någon annan hund igen. Han är inte min första hund, men på många sätt känns han som en hund man nog bara får uppleva once in a lifetime. Det är svårt att inte bli nostalgisk när jag tänker på vår tid ihop och jag har två speciellt soliga minnen.
 
Det första är dagen han tog sin titel SEUCh. Sista jaktprovet på en intensiv säsong. Hoppet som både släckts och tänts under perioden. Och så känslan av att slutligen lyckas, det var stort. Alla våra jaktprovsstarter finns dokumenterade på min gamla blogg och jag blir alldeles tårögd av att läsa, faktiskt även de där det inte gick så bra för var och en gav viktiga insikter. Här kan man läsa om vår ökl-starter i Fellingsbro-09, Kisa-09, Ökna-09, Brunnsholm-10, Eskilstuna-10, Sunne-10 och till sist Ljungås-10.
 
 
Det andra soliga minnet är The Golden Retriever Club Centenary i Cirencester där jag fick delta med Billy, då drygt 10 år gammal, på både Championshop show där han blev BIS-specialveteran och bästa veteranhane och i championparaden.