Maj, en hektisk månad för Flamma

Samma visa varje år, maj hinner knappt börja så är den förbi. Våren gör intåg och tiden springer. Trots att månaden är försvinnande snabb betas aktivitet efter aktivitet av i en rasslande hastighet. Flamma och jag hade en fullproppad maj där vi hann med både rallylydnadstävling, jaktprov och två utställningar.
 
Debut i rallylydnades fortsättningsklass
I början av maj testade vi rallyns fortsättningsklass på Hölö-Mörkö Brukshundklubb. Banorna kändes kluriga och solen stekte, så jag tror både jag och Flamma tappade farten och självförtroendet i första starten. Efter halva banan slogs jag av tanken att vi inte hade speciellt kul och jag är glad att jag hade sinnesnärvaro nog att bryta och leka lite dragkamp med Flamma på planen. Resten av banan gick Flamma sen med viftande svans och till nästa start var attityden bättre hos oss båda. Den räckte till 82 av 100 poäng, godkänt resultat och en femteplats i klassen.
 
Inofficiellt jaktprov i Ötjärn
Bara några dagar efter rallytävlingen styrde vi istället bilen till Ötjärn för att delta på Goldenklubben Västmanlands inofficiella b-prov i Ötjärn. Det var nästan ännu varmare denna dag och Flamma skulle starta näst sist på dagen så det blev lång väntan. När det var vår tur hämtade hon landmarkeringarna utan problem och de långa vattenmarkeringarna kom också in. På söket blev hon lite matt, och ett vilt fick hon inte in. Efteråt hade jag ingen bra känsla, men domaren påminde mig om Flammas kvalitéer och när jag fått reflektera lite kändes det ändå okej. Vår prestation räckte till ett andrapris.
Tillsammans med de andra pristagarna
 
5a bästa tik på GRK Open Show
Nästa aktivitet kom några dagar senare, Goldenklubben Upplands Open Show i Almunge. Flamma visades i jaktklass där hon var ensam men jag blev mycket glad när domaren, Bengt Danielsson, sedan placerade henne som dagens femte bästa tik.
Davy och Flamma som BIS- och BIS-2 Jaktmeriterad i Almunge.
 
CK på SSRK Club Show
Dags för debut i jaktklass på officiell utställning och inte vilken utställning som helst utan SSRKs Club Show som dömdes av en engelsk rasspecialist. Flamma var på gott humör och glänste i kapp med solen. Hon var ensam i jaktklass men vann den med CK.
Flammas första CK, vilken lycka!
 



Funkisjobb och viltträning

Vår jaktprovsverksamhet, visst är den fantastisk! Alla eldsjälar till provledare, komissarier och domare som i princip jobbar ideellt för att vi ska få ha kul med våra hundar. Till en b-provsruta i nkl behövs typ 5 funktionärer utöver domaren: skytt, kastare, sökläggare, sekreterare och kanske en reserv. Tänk att det trots det ofta är svårt för arrangörerna att få ihop tillräckligt med funktionärer till proven.

Om alla som vill starta även jobbar på ett prov...
..skulle nog problebet vara löst! Min filosofi är att vill jag starta på jaktprov ska jag också dra mitt strå till stacken och jobba som funkis på ett prov. Sagt och gjort anmälde jag mitt intresse att jobba på Öja-provet och i lördags var det dags. Tillsammans med ett härligt gäng rodde jag båt, kastade änder i vatten och kråkor på land.

Många fördelar med att vara funkis
Som funkis träffar man nytt folk, får se olika hundas arbete bedömas och ofta kan man få förtur att köpa överblivit vilt. Det fick till exempelvis vi och även möjlighet att låta våra hundar testa delar av provupplägget efter att provet avslutats. Flamma fick en vattenmarkering från båt, en landmarkering och bli söka växelvis med en annan hund. Jag blev väldigt glad åt att hon löste allt detta på ett fint sätt. Dessutom fick hon ligga passiv en hel dag i bilen och lyssna på skott. Nyttigt bara det!
 
Man måste inte vara proffs
För att vara skytt måste man nog ha licens och egen bössa, men ingen av de andra funkisuppgifterna kräver någon erfarenhet. ALLA kan skriva och lägga sök. Kasta kräver kanske några övningskast innan med det är ju lätt att lösa. Man gör ju så gott man kan. Jag är långt ifrån en superkastare men fick ändå kasta både änder och kråkor på Öja. Två av mina kast blev fiasko, i den täta vegetationen fastnade kråkan i ett träd. Men det är ingen katastrof, hundarna får nya kast och blir inte belastade för att jag misslyckats med kasten.
 
Viltträning i dagarna två
Igår tog mamma och jag några av de överbliva fåglarna och lät våra hundar söka. Flamma var lite matt från lördagen men kämpade på bra, fick hämta fyra på söket och sedan avsluta med en vattenmarkering. Ibland känns det som att det är på väg att lossna för oss och jag blir nästan frestad att anmäla till ett b-prov, men tyvärr stundar nog ett löp nu i augusti/september. Grabbarna är som tokiga i henne.
Mamma Lena var också med som funkis, inringd kvällen innan provet pga funktionärsbrist.
 



Upp som en sol...

...och ner som en pannkaka med det största magplask jag varit med om på länge!
Ja, ungefär så kan man beskriva de två senaste veckorna. Efter working testet i Linköping svävade jag omkring på rosa moln. Jag hade världens bästa Tessa och Flamma hade inte direkt gjort dåligt ifrån sig heller, hon orkade bara inte hålla ihop hela provet. Det blev tydligt på de sista två rutorna, där benen helt enkelt gick snabbare än nos och hjärnkontor hann med.

Lyckat genrep
Veckan som följde var vi hos Anita Norrblom och stämde av inför Lidingö working test som stundade. Vi tränade på det som gått dåligt i Linköping och förutom att Flamma gjorde nästan allt fläckfritt, trots att vi provocerade hundarna en del.

Så kom magplasket
På plats på Lidingö kändes Flamma glad och ivrig, men i hand. Skenet bedrog... Markeringen gick på ett fält så bedömning av avstånd/djup var svårigheten, och att skytten först sköt ett "bomskott" innan skott och kast kom. Flamma satt som ett ljus och for iväg som leran skvätte. Det gick så fort att bromsen kopplades in för sent. Alldeles för sent. Faktum är att Flamma fortsatte över hela fältet och upp i skogen på andra sidan ett staket där hon letade febrilt innan hon insåg att hon hamnat fel, sökte sig tillbaka och hittade dummien med lite tur.

Vad sjutton hände!?
Var hon överladdad? Engångsgrej på första rutan? Men när situationen upprepades på nästa ruta tappade jag modet. Hur skulle jag hantera det här? Jag gick åt sidan, satte mig på en stubbe, fällde några krokodiltårar och ringde mamma. Japp, jag är snart 30 år men ringer fortfarande mamma när något känns hopplöst.
 
Det viktigaste är att ha roligt
Mammas första följdfråga var: "Har du roligt? Annars ska du inte fullfölja!". Kloka mamma som alltid påminner oss om att det viktigaste är att ha roligt. Och nej, nu kändes det inte så roligt att fortsätta. Men vi beslutade att jag skulle testa en ruta till  och sedan bryta oavsett utfall, för att i alla fall ge oss en chans att avsluta lite bättre. Men nej, även där sprang Flamma så snabbt som benen bar henne. Över nedslagsplatsen flera gånger utan att hitta. Sen lämnade jag in numemrlappen och drack kaffe i solen med en vän som också brutit. Visst önskar man sina vänner all framgång men just där och då var det skönt att ha varandra.

Backa hem, tänka till och träna mer
Jag undrar fortfarande vad det var som hände och hur jag ska träna vidare. Som tur var dömde Anita på en av rutorna så jag hoppas på att få lite hjälp av henne med analys så småningom. Nu tar vi en liten WT-paus, tänker till och tränar på. Snart ser ni oss i en startlista igen!
Tröstpizza i skogen efter magplasket. Flamma fick kanterna. Hon är ju mitt oavsett vad!