Tid för vila fast det är vår

Under det långa vintern har jag längtat till vår och barmark. Att få komma igång med apporteringsträningen igen. Åka till Anita, träffa träningskompisarna och tina vilt. I väntan på de ljusa kvällarna och soliga helgerna tränade Flamma, Tessa och jag en hel del rallylydnad i hundhallen och Flamma har fått simma på hundsimmet då och då. Vi gick en kurs i tävlingslydnad ihop på brukshundklubben. Sex vardagskvällar klädde jag mig i tredubbla lager kläder och körde till Brukshundklubben för att komma hem drygt två timmar senare med stelfrusna tår.
 
Så kom våren! Vi träffade gänget, åkte till Anita och grejade lite hemma. Roligt! Men den där riktiga längtan efter träningen ville inte riktigt infinna sig. Träning är färskvara, det märks på både mig och Flamma efter vintern. Plötsligt är det många saker som måste tränas och "dammas av" på samma gång för att bli redo för provsäsongen. 
 
Det där ordet måste... jag blir omotiverad bara jag hör det! Samtidigt är det töntigt, för egentligen måste jag ju ingenting. Flamma är inte en avelshund som måste meriteras. Hon är inte en jakthund som måste vara redo för höstens jakter. Vi har inga deadlines för när vi måste ha lärt oss eller presterat något. Och hon måste inte kunna alla dirigeringstecken och signaler för att må bra. 
 
Och tänk, så fort jag landat i den tanken smög sig motivationen på igen. Några pass för att träna stopp-signalen på ett nytt sätt. Markeringar med en kråka. Ett knepigt sök med tennisbollar. Utan kraven kommer lusten, så är det alltid för mig. Trots det verkar jag ständigt behöva påminas om det.
 
 
Så svallade vårkänslorna över och Flamma bestämde sig att det var dags för löp. Det är en tid då hon försvinner lite som in i en bubbla och jag har mest låtit henne vara. Tessa hakade på och det blev en naturlig paus för oss. På helgerna har vi ägnat oss åt milslånga promenader. Jag inser sakta att vintern inte riktigt blev så värst vilsam för oss. Att jag visst längtat efter vårens träning, men ännu mer efter naturen ihop med mina bästa vänner. Tid för att bara få vara i solen som värmer utan att steka och andas in luften som är sådär härligt frisk. I helgen ger vi oss på ännu ett milspår!
 
 



En vilohelg på Stavtorp

I helgen är jag hund- och husvakt hemma på kennel Combine. Jag kom hit i fredagskväll och stannar till på måndag. Det händer att Linda eller jag får sånna helger några gånger per år, då mamma och pappa åker iväg på hundevengemang, reser i jobbet eller tar en (sällsynt) semster. 
 
Jag har ofta en massa planer när jag åker ut till Stavtorp dessa helger. Jag ska passa på att träna hund, städa ur bilen, lägga mig tidigt om kvällarna, beta av datorjobb och återvända till Stockholm fylld med energi. Det sistnämnda stämmer oftast, men resten blir det faktiskt sällan så mycket med. Så fort jag kommer ut hit är det som jag växlar ner. Jag hänger med hundarna och blir ofta blir sittande vid köksbordet. Dricker kaffe, surfar lite på datorn, läser eller lyssnar på något och bara är. Omkring mig ligger hundarna utsträckta på köksgolvet.
 
Hundarna och jag promenerar i skogen eller över fälten. Ibland alla tillsammans eller uppdelat i två gäng beroende på vilka hundar som är hemma. De yngre få vara ute en stund i rastgårdarna när vi kommit hem och de äldre får följa med in i köket. Sen hamnar jag vid köksbordet igen. Tar en till kopp kaffe och lyssnar på hundarnas nöjda knorranden och djupa andetag när de slumrar till. Listan med alla to-do förblir orörd.
 
Att umgås ensam med hundgänget är liksom en aktvitet för sig. Ta sig tid att gosa med dem en och en. Och så är det så lugnt och tyst när man är helt ensam här ute på landet, och hela jag försätts som i nån slags dvala. Men det räcker oftast med en helg, sen blir jag rastlös och vill tillbaka till Stockholm. Få tid till att bara vara med Flamma och Tessa, träna och leva vårt liv igen. Fint det där med att kunna få lite av båda.
 
Den här helgen känns det lite speciellt att hänga på Stavtorp, det är nämligen första gången jag träffar Debbie sedan vi fick besked om att hon är dräktig. Och visst syns det en liten bula på magen när hon ligger på sidan och sover bredvid mig i köket. Vi går en spännande vår till mötes!
 
 
/Jenny



Grattis på födelsedagen kompis

För fyra år sedan satt jag förväntansfullt och höll Tessa sällskap i valplådan. Värkarbetet var igång och jag hoppades att det skulle bli åtminstonde en tik i kullen, för då skulle hon få flytta hem till Tessa och mig. Min alldeles egna hund från start. En ny bästa vän, träningskompis och följeslagare i livet. Någon att ta vid med där Billy och jag slutade vår resa och kanske skulle hon till och med så småningom själv få en dotter. 

Men Flamma skulle komma att vända upp och ner på de flesta av mina drömmar och föreställningar om hur livet med henne skulle bli. Redan som liten valp visade hon vissa knepiga sidor. När de andra valparna sprang för att hälsa på besökare kunde hon fundersamt sitta kvar en bit bort. Ändå var det just henne jag till sist valde. Den fluffiga, pigga och lite egna valpen. 

I Stockholm fortsatte Flamma att visa att hon hade egna idéer om hur tillvaron skulle vara. Helst samma varje dag. Hon har alltid varit lite osäker inför det som är nytt och annorlunda. Sen kom hältan och operationen. Flamma skulle alltså aldrig få någon egen dotter. 
 
Under rehabiliteringen blev Flamma tonåring. Energin som inte visste några gränser och det mesta blev jobbigt. När friskförklaringen kom trodde jag nog att allt skulle bli bra med rätt träning och socialisering. De senaste åren har jag gjort mycket för att komma åt Flammas ibland knepiga sidor. Flera saker som känts självklara med mina tidigare hundar har varit en process med henne. I grund och botten är hon världens snällaste, men hennes osäkerhet sätter ibland käppar i hjulet för henne.

Flamma blir nog heller aldrig den följeslagare jag drömde om. Hon trivs helt enkelt inte i alla samanhang. Istället har jag blivit jag hennes lots. I den mån jag kan guidar jag henne genom livet och försöker göra det så enkelt som möjligt för henne. På något vis upplever jag att Flamma behöver mig mer än mina tidigare hund tidigare gjort, och det finns något fint i det också.

Men allt med Flamma är förstås inte misär. Hon är en rolig tränings- och tävlingskompis som gillar att samarbeta och lära sig nya saker. Under sitt tredjelevandsår har vi startat på WT, B-prov, utställningar och rallylydnadstävlingar. Det går inte alltid som på räls, men för vilken hund är det så? Jag är stolt över att Flamma det senaste året erövrat titlarna J och RLD N, fått excellent på utställning och klarat godkänd poäng i nkl på WT.

Flamma är utan tvekan den individ som ställt mest krav på mig men också berikat mitt liv som ingen annan. Hon är en av de busigaste, mest intensiva och reaktionssnabba hundar jag känner. Så många tårar jag fällt över Flamma har jag inte fällt över någon annan hund. Både av sorg, lycka och frustration. Allting känns så mycket med henne. Hon lever upp till få av de föreställningar jag satt med i valplådan för fyra år sedan men hon har prickat in den allra viktigaste, hon är min bästa vän.
 
Jag älskar henne vilkorslöst och idag firar vi hennes fyraårsdag!