Debut i ökl och CK i Askersund

I helgen var det dags för Goldenspecialen. Jag har våndats en del inför årets special, det är roligt att delta men efter förra årets starter på working test kände jag och Flamma oss klara med nybörjarklassen. Med viss ängslan annmälde jag oss till öppenklassen i år, med vetskap om att vi inte riktigt är där än. Veckorna inför specialen testade av jag dubbelmarkering, signaler och tecken. Oroväckande nog verkade Flamma ha glömt bort konceptet dubbelmarkering, men efter några pass föll det på plats igen. Hon har aldrig varit en lika säker markör som sin mor Tessa och behöver öva ofta för att hålla kunskapen vid liv.
 
Träning inför specialen tillsammans med Ruth, Wera, Maxi, Nelson och Aslan.
 
Vad är det västa som kan hända?
Morgonen innan provet bollade jag lite tankar med mamma och hon ställde frågan "Vad är det värsta som kan hända?". Jag svarade såklart att det var att Flamma skulle förlita sig för mycket på sina ben och alltför lite på sin nos, som hon tenderar att göra i pressade situationer. Mamma skrattade och svarade "Men är det verkligen det värsta? Är det inte värre om hon skulle vara seg och långsam?". Hon hade såklart rätt.
 
Vi samlades 10.00, men första stationen innebar mycket väntan och vi fick starta först strax innan 14.00. Lång dubbelmarkering på äng. Flamma var gasad och trots att hon makerade båda kasten sprang hon över första apporten med råge. Avståndet var alltför långt för att vår stoppsignal skulle funka. Jag tog hem och testade ett ut-tecken som hon tog fint men förmådde inte få hem apporten. Jag kallade in och bröt rutan.
 
Till ruta två försökte jag ladda om. Dubbelmarkering i skog där första kastet var diffust. Flamma spikade den sist kastade men fick inte in den först kastade. Jag tror inte hon markerade kastet och hon tog inte några dirigeringstecken speciellt bra.
 
Rutan där det vände
Nu övervägde jag att bryta men bestämde mig för att köra vattnet som avslutande ruta. Där samlade Flamma ihop sig och gjorde ett strålande jobb. En dubbelmarkering i en kanal där den första landade på land på andra sidan och den andra med dolt nedslag på vatten. Bra markeringar, igångar, lokaliseringar, inlevereringar och anvämningar. Jäg fällde en lyckotår och bestämde mig för att ta en ruta till! Efteråt såg jag att vi fått 20 poäng på den här rutan.

Fjärde rutan var en dubbelmarkering på öppen mark med sly och dold kastare. Flamma spikade den sist kastade men hade diffus minnesfild av den först kastade. Jag fick hjälpa henne och hon lyssnade halvbra på mina tecken men fick till sist in den. Domaren sa "du boxar ut henne i rätt område" och det är en bra beskrivning! Nu kände jag att vi lika gärna kunde fullfölja provet. Femte rutan var en enkelmarkering med lågt kast och sedan en dold dirigering. Flamma spikade markeringen men vi fick inte till linjetaget. Istället för att börja trassla kallade jag in och klappade om henne.
 
Mycket att glädjas åt
Så var debuten i öppenklass gjord! Resultatet blev blygsamma 36 poäng. Den inledande besvikelsen och frustrationen var dock snabbt bortblåst. Tänk att jag har en hund som ställer upp och jobbar för mig en hel dag, som aldrig ger upp och alltid gör sitt bästa för att finna apporterna. Jag är nöjd med att Flamma markerade alla kast och aldrig låste sig på skytten. Hon är stadig, uppmärksam, lugn mellan rutorna, hyfsat säker på direktmarkeringar och gör bra inlevererigar. Det är just ökl-momenten vi får jobba vidare med.
 
CK i Askersund
På söndagen dömde mamma tikarna på specialen, inget för mig att delta på alltså. Istället åkte Flamma och jag på SSRKs nationella utställning i Askersund där Flamma fick CK i bruksklass. Senare blev hon även 4a bästa tik och till sist BIR-jakt i tävlan mot dagens cert-vinnande hane. Världens bästa Flamma! Tyvärr förmådde vi inte stanna kvar till finalerna, bedömningen i en annan ring gick segt och vi var båda trötta efter gårdagen.
 
Stolt hund (eller kanske mest matte) med CK-rosetten.



Glaciärer, fjälltoppar och dopp i Atlanten

För tredje året i rad blev det en semsterresa till Norge för Niklas, Flamma och mig. Vårt grannland är fantastiskt och att resa i Niklas skåpbil gör semstern smidig och inte minst billig. Inga boenden behöver förbokas och mat packar vi med oss. Frihetskänslan det ger är magisk. Att Flamma älskar att resa med oss i skåpbilen gör det hela än mer perfekt. Hon har en stor bur där hon sover nöjt under resdagarna och när vi stannar någonstans är hon alltid lika peppad på att följa med oss ut på äventyr. Hon är verkligen en hund som trivs med att vara i rörelse ihop med sin familj.
 
 
I år fick vi dessutom sällskap av ett gäng kompisar och färden ledde till Jostedal, där en av Europas största fastlandsglaciärer finns. Smältvattnet från glaciärerna gör vattnet i sjöar och fjordarna omkring turkost och klimatet svalt, underbart! Vi campade vid Lovatnet, gick på tur mot några glaciär-snibbar och betade av en topptur på Årheimsfjellet med utsikt över Loen. Toppturen var dock så brant och svettig att jag höll på att ge upp halvvägs, men Flamma och resten av gänget knatade på så jag bet ihop och kom upp jag med.
 
Flamma på toppen av Årheimsfjellet.
 
Niklas och jag, två supersvettiga semestrare vid fall nära Briksdalsbreen.
 
Långa promenader bland berg, glaciärer och fjällbjörkar.
 
Ljuva campingliv vid Lovatnet. Ser ni de två hundarna?
 

Flamma tar ett uppfriskade dopp i iskall glaciärsjö.
 
Efter några dagar splittrades gänget. Jag ville ut och se Atlantens kust. Vid Vestkapp, som är en av de västligaste plattåer, njöt vi av utsikten. Vid Ervik stand premiärbadade Flamma i Atlanten tillsammans med ett helt gäng surfare och vid Kråkenes fyr spanade vi än en gång ut över havet. Sen var semsterveckan slut och vi styrde bilen tillbaka till Sverige. Nästa år är jag sugen på att vara ute längre. Lofoten ska ju vara fantastiskt, men det är långt dit!
 
Vestkapp med utsikt över Atlanten.
 
Premiärdopp i Atlanten tillsammans med husse, vir Ervik strand.
 
Tips om du vill resa till Norge med hund! Tänk på att hunden behöver ett pass och avmaskning hos veterinär innan inresan. Allt går att läsa på Mattilsynets webbplats. Tänk också på att vissa hundraser tyvärr är förbjudna i Norge. God tur!



Tid för vila fast det är vår

Under det långa vintern har jag längtat till vår och barmark. Att få komma igång med apporteringsträningen igen. Åka till Anita, träffa träningskompisarna och tina vilt. I väntan på de ljusa kvällarna och soliga helgerna tränade Flamma, Tessa och jag en hel del rallylydnad i hundhallen och Flamma har fått simma på hundsimmet då och då. Vi gick en kurs i tävlingslydnad ihop på brukshundklubben. Sex vardagskvällar klädde jag mig i tredubbla lager kläder och körde till Brukshundklubben för att komma hem drygt två timmar senare med stelfrusna tår.
 
Så kom våren! Vi träffade gänget, åkte till Anita och grejade lite hemma. Roligt! Men den där riktiga längtan efter träningen ville inte riktigt infinna sig. Träning är färskvara, det märks på både mig och Flamma efter vintern. Plötsligt är det många saker som måste tränas och "dammas av" på samma gång för att bli redo för provsäsongen. 
 
Det där ordet måste... jag blir omotiverad bara jag hör det! Samtidigt är det töntigt, för egentligen måste jag ju ingenting. Flamma är inte en avelshund som måste meriteras. Hon är inte en jakthund som måste vara redo för höstens jakter. Vi har inga deadlines för när vi måste ha lärt oss eller presterat något. Och hon måste inte kunna alla dirigeringstecken och signaler för att må bra. 
 
Och tänk, så fort jag landat i den tanken smög sig motivationen på igen. Några pass för att träna stopp-signalen på ett nytt sätt. Markeringar med en kråka. Ett knepigt sök med tennisbollar. Utan kraven kommer lusten, så är det alltid för mig. Trots det verkar jag ständigt behöva påminas om det.
 
 
Så svallade vårkänslorna över och Flamma bestämde sig att det var dags för löp. Det är en tid då hon försvinner lite som in i en bubbla och jag har mest låtit henne vara. Tessa hakade på och det blev en naturlig paus för oss. På helgerna har vi ägnat oss åt milslånga promenader. Jag inser sakta att vintern inte riktigt blev så värst vilsam för oss. Att jag visst längtat efter vårens träning, men ännu mer efter naturen ihop med mina bästa vänner. Tid för att bara få vara i solen som värmer utan att steka och andas in luften som är sådär härligt frisk. I helgen ger vi oss på ännu ett milspår!