Krutgumman Remy 13 år idag!

Idag hurrar vi extra högt för härliga Remy, Stanroph So Remember Me, som fyller hela 13 år. Remy bodde sin första tid hos sin uppfödare, Anne Woodcock, i England och kom till oss i mars 2006. Tanken var då att hon skulle paras med Kevin, Stanroph Sandboy, och sen åka tillbaka till Anne och ha sin första kull. Tyvärr visade det sig att hon inte hade några valpar i magen, och efter mycket funderande från mamma och Annes sida så bestämdes det att hon skulle komma tillbaka till Sverige och bo hos oss permanent. Innan hon kom tillbaka parades hos med Ch Catcombe Cock A Doodle Doo och hemma i Sverige igen födde hos en kull på 10 valpar, vår M-kull med bland annat Doris. Men hon hann även ha två till kullar, och båda dom var faktiskt med vår egen Billy, SE UCH Combine Hennessy. 
 
Remy (till höger) tillsammans med sin dotter Doris och barnbarn Twiggy
Remy tillsammans med Billy
 
Remy hann visas på Championship utställningar i England där hon varje gång var placerad bland de fem bästa i klassen. På Crufts 2007 var mamma över och då fick hon äran att visa Remy som slutade på en tredjeplacering i en klass på 26 tikar. Här i Sverige har hon också visats en del och har bland annat vunnit cert för Hans Almgren. Jag, Linda, fick äran att visa Remy en del som veteran där hon vann flertalet BIR-veteran med placeringar i BIS-finaler. 
 
Remy som junior på Skokloster 2006
 
 Remy och mamma på Crufts, England
 
Remy på GRK Club Show 2014 som veteran
 
Sen några år tillbaka bor Remy hos våra goda vänner Inga-Lill och Leffe där hon strosar omkring på tomt och hästgård med sin veterankompis Idun. Remy kunde inte ha ett bättre pensionärsliv! 
 
Remy och hennes bästis Idun, Combine Key To My Heart 
 



Tid för vila fast det är vår

Under det långa vintern har jag längtat till vår och barmark. Att få komma igång med apporteringsträningen igen. Åka till Anita, träffa träningskompisarna och tina vilt. I väntan på de ljusa kvällarna och soliga helgerna tränade Flamma, Tessa och jag en hel del rallylydnad i hundhallen och Flamma har fått simma på hundsimmet då och då. Vi gick en kurs i tävlingslydnad ihop på brukshundklubben. Sex vardagskvällar klädde jag mig i tredubbla lager kläder och körde till Brukshundklubben för att komma hem drygt två timmar senare med stelfrusna tår.
 
Så kom våren! Vi träffade gänget, åkte till Anita och grejade lite hemma. Roligt! Men den där riktiga längtan efter träningen ville inte riktigt infinna sig. Träning är färskvara, det märks på både mig och Flamma efter vintern. Plötsligt är det många saker som måste tränas och "dammas av" på samma gång för att bli redo för provsäsongen. 
 
Det där ordet måste... jag blir omotiverad bara jag hör det! Samtidigt är det töntigt, för egentligen måste jag ju ingenting. Flamma är inte en avelshund som måste meriteras. Hon är inte en jakthund som måste vara redo för höstens jakter. Vi har inga deadlines för när vi måste ha lärt oss eller presterat något. Och hon måste inte kunna alla dirigeringstecken och signaler för att må bra. 
 
Och tänk, så fort jag landat i den tanken smög sig motivationen på igen. Några pass för att träna stopp-signalen på ett nytt sätt. Markeringar med en kråka. Ett knepigt sök med tennisbollar. Utan kraven kommer lusten, så är det alltid för mig. Trots det verkar jag ständigt behöva påminas om det.
 
 
Så svallade vårkänslorna över och Flamma bestämde sig att det var dags för löp. Det är en tid då hon försvinner lite som in i en bubbla och jag har mest låtit henne vara. Tessa hakade på och det blev en naturlig paus för oss. På helgerna har vi ägnat oss åt milslånga promenader. Jag inser sakta att vintern inte riktigt blev så värst vilsam för oss. Att jag visst längtat efter vårens träning, men ännu mer efter naturen ihop med mina bästa vänner. Tid för att bara få vara i solen som värmer utan att steka och andas in luften som är sådär härligt frisk. I helgen ger vi oss på ännu ett milspår!
 
 



Den lilla magen ♥

Nu har Debbie bara en dryg vecka kvar tills valpning. Det är ingen stor mage hon bär på, så det är troligtvis inte så många valpar som gömmer sig där inne. Men hur stor eller liten mage tikarna än får när dom är dräktiga, så bär dom det så vackert. Det är så otroligt mysigt att sitta och klappa på magen och rå om en blivande valpmamma.

När jag kom hem tog mamma och jag och trimmade iordning henne och filmade för att dokumentera hennes dräktighet. Visst är hon helt underbart vacker? Stolt far till valparna är mammas Davy, som nyligen adderade två titlar till sitt namn efter en lyckad resa till Norge. Vi är så spända på den här kullen, självklart hoppas vi att det finns en tik där i magen som kan bli mammas nya lilla pärla... 


NORD UCh Stanroph Sweet Dreams ~ C.I.B SEUCh FIUCh NOUCh Combine Steward Of The Line