På linje i Dalarna

I helgen tog Flamma och jag en välbehövlig time-out från våra egna vanor och möster för att njuta av Matildas paradis uppe i Dalarna. Under sensommaren och hösten har träningspassen med Flamma varierat i kvalité och jag har inte riktigt fått den där härliga känslan som infinner sig när det klaffar.
 
Men på sluttningen nedåt Dalälven i helgen klaffade det till sist. Flamma var het som tusan men höll sig i skinnet, kom ihåg sina suddade minnesapporter, plockade hem sina markeringar och gick på en dold linje med oväntad entusiasm. Till och med stoppsignalen funkade trots att hon sprängde fram i full fart.
 
Vad mer kan man önska när solen värmer, hösten visar sin fulla prakt och hunden är duktig? Inget! Tack Matilda och träningskompisarna för en fin helg!
 
 
 
Alla foton: Matilda Hedin
 



Hörni, kan vi enas om att det är en golden retriever?

I helgen fick jag frågan "är det en jaktgolden eller en vanlig golden?" och som så många andra gånger kändes det lite som att luften gick ur mig. "Det är en golden retriever, svarade jag. Men om jag måste välja mer en vanlig". Efteråt funderade jag som vanligt, varför måste jag välja när inget alternativ känns rätt? Varför förväntas jag sammanfatta min hunds funktion i ett enda ord? Och framför allt, varför är det så viktigt att placera den i ett fack?
 
Vad är egentligen frågan?
Hunden jag höll i kopplet när jag fick frågan i helgen var en halvårsgammal valp med rätt mycket färg. Ingen skugga över frågeställaren, hen är inte unik, jag får frågan med jämna mellanrum. Men vad är det egentligen frågeställaren undrar över? Är det hundens blodslinjer hen är nyfiken på? Om hunden används som jakthund?
 
Benämning som saknar definition och går isär
Själv undviker jag ordet "jaktgolden" i den mån jag kan. Det är ingen registrerad hundras, utan en benämning som oftast används för att beskriva den population inom rasen golden retriever som avlats med fokus på jakt- och arbetsegenskaper. Men en definition om vad som egentligen räknas som en "jaktgolden" saknas. Det händer att den diskuteras, framför allt i sociala medier. Inte sällan framkommer en splittrad bild. Många verkar tycka att det beror på hundarnas stamtavlor, men i hur många led bakåt? Även meriter och nån gång användningsområde tycks spela in. Definitionen är alltså ganska godtycklig. 
 
"Men det hjälper ju valpköpare"
Det argumentet framkommer ibland i diskussionerna. Att det är viktigt att förklara avelsmål och hundtyp för eventuella valpköpare så att de enklare kan hitta rätt uppfödare och valp. Men gör verkligen benämningen "jaktgolden" det jobbet? Är det inte bättre att beskriva att målet är att föda upp hundar med stor jaktlig kapacitet eller arbetskapacitet? Då finns också utrymme att definiera vad uppfödaren själv menar med det, vilka meriter avelsdjuren har och hur valparnas stamtavla ser ut. Och den valpköpare som inte gör sin hemläxa och läser på om rasen och uppfödaren innan kontakt för valpköp, den skulle åtminstone inte jag vilja sälja en valp till.
 
Vad är alla andra golden?
Även om det fanns en tydlig definition för begreppet "jaktgolden" tillkommer en annan problematik. Vad skulle vi kalla de hundar inom rasen som inte faller in under den? Är de vanliga golden eller kanske utställningsgolden? Båda smakar illa i min mun. Ingen av dem kan jag relatera till i den mån jag är involverad i goldenuppfödning.
 
Sju olika golden retriever, med uppfödare och ägare med olika målsättningar.
 
En känsla som skaver
Ibland undrar jag om benämningen "jaktgolden" används i önskan om att skilja de egna hundarna från de golden som fötts upp av uppfödare som inte har arbetskapacitet som första förstaprioritet i sin avel, för att inte bli förknippad med den typen av golden. Att det finns ära och prestige i att äga eller föda upp golden med högre arbetskapacitet. Framförallt är det taggar i sociala medier som får mig att känna så. Att det där är viktigt att visa att det minsann är en "jaktgolden". Den tanken gör mig ledsen. 
 
Hörni, kan vi inte bara kalla dem golden retriever?
Det är ju hundar av samma ras! Oavsett färg, storlek och kapacitet faller de ju alla inom rasen och motsvarar rasstandarden, om än på lite olika vis. Oavsett avelsmål finns det flera värden vi kan förenas i, till exempel mentalitet och hälsa. Dessutom är jag övertygad om att det skulle gagna och glädja oss alla om vi hyste större ödmjukhet inför varandras hundar och avelsmål. Låt oss förenas i denna fantastiska ras med alla dess möjligheter, och låt oss gemensamt kalla dem golden retriever.
 
Det här är inga fakta, utan personliga reflektioner baserat på min magkänsla – och jag menar givetvis inte att peka ut någon specifik uppfödare eller hundägare – jag vill bara dela med min av mina tankar.



Härliga höst

De senaste helgerna har passerat utan några större hundhändelser. Vi har varit ute och njutit av det underbara höstvädret. Sommaren är visserligen härlig, men inget slår de här tidiga höstdagarna. 
Förra helgen åkte vi till Dalarna för att heja på Flamma och Tessas husse Niklas som skulle tävla i cykling på Gesundaberget. Vi fick dessutom med en fripassagerare i form av shiban Siv. Visst passar hon bra in i färgskalan?
 
 
Helgen som precis passerat tog vi en utflykt till naturområdet Rösaring i Upplands Bro. Målet var egentligen att försöka hitta svamp, men vi fick inte med oss en enda hem. Istället plockade vi lite lingon, promenerade och fikade.
 
 
I helgen fick jag även till sist lite motivation tillbaka för att träna med Flamma igen. Paulina, mamma och jag gjorde gemensamt studiebesök på ett b-prov och eftersom mamma hade med två tinade vilt fick hundarna ett par markeringar och en liten sökuppgift var. För ungeför två veckor sedan startade jag Flamma på ett b-prov i nybörjarklass och det gick inte alls vägen. Helt oförklarligt blev hon rädd och skällde på en funktionär mitt i prövningen. "Så har hon aldrig gjort förut" sa jag och kände i samma stund vilken klyscha det lät som att jag slängde mig med, trots att det var helt sant. Efter det dippade motivationen för träning ordentligt, så det kändes härligt att vända upp på rätt väg igen.