Söndag i skogen med en fasan

Vid den här tiden för exakt två år sedan körde jag in och parkerade på Väsby Djursjukhus för att lämna in Flamma på operation. Det är en speciell årsdag för vår relation. Jag hade bestämt mig för att se operationen som en nystart, den 17 oktober år 2014 började min och Flammas väg tillbaka till livet ❤️
 
Valet att operera Flamma var självklart, med förbehållningen att om hon efter operation och rehabilitering skulle fortsätta besväras av sin pålagring eller få ytterligare bekymmer skulle våra vägar få skiljas åt. Alla sätter sina egna gränser och det var min.
 
Som tur är har jag inte behövt bekymra mig om det. Flamma lever sitt liv i flygande fläng varje dag och har faktiskt inte varit halt en enda gång sedan hon avslutade sin rehabilitering. Hon är inte en hund som spar på sig eller tar det försiktigt. Precis som mormor Toddy brakar hon rätt klumpigt fram i skogen, men med sin pappa Davys fart. Hon slänger sig nedför branter, flyger över omkullfallna träd och rivstartar så fort att det blir märken i jorden. Varje dag håller jag andan när hon missbedömer ett avstånd och kraschar eller springer så fort att hon inte hinner stanna.

Igår firade vi livet genom att apportera fasan i skogen. Både Flamma och Tessa var på hugget och sökte ihärdigt efter fasanen hur klurigt jag än tyckte att jag gömde den. Mina fina tjejer ❤️
 
De tre bilderna ovan föreställer Flamma, Combine Up In Flames. 
De två bilderna nedan föreställer Tessa, SEU(u)Ch FIUCh LVCh Combine Quite A Miracle
 



Tusen tack

Jag är hemkommen från semestern sedan några dagar och jag har mycket att berätta och visa. Sök- och vattenkurs för Lisa och Johan, fantastiska vyer i de norska fjällen och så har Tessa valpat. Men medan jag väljer bilder och skriver texter vill jag dela med mig av den känsla av tacksamhet jag gått runt med sedan vi kom hem till Sverige.
 
Innan vi åkte till fjällen var jag orolig. Som oftast när jag är orolig gällde det Flamma. Visst lever hon utan bekymmer ett aktivt och normalt hundliv hemma i vardagen, men skulle hennes opererade framben palla en fjällsemester med milslånga vandringar i kuperad terräng? Flera gånger ställde jag mig frågan om jag skulle lämna henne hemma. Men varje gång landade jag i samma svar. I samband med att vi bestämde oss för att operera Flamma sa vi att hon skulle få leva med mig i mitt liv med allt vad det innebar. Jag var tvungen att testa.
 
Så hon fick hänga med. Upp och ner för fjälltoppar. Vada genom fjällströmmar. Branta sluttningar både uppåt och neråt. Och över långa steniga partier. Precis som jag blev hon trött såklart. Men trots dagar då vi betade av många kilometrar och däremellan sov i bilen på nätterna såg jag inte minsta tillstymmelse till hälta eller stelhet.
 
På sista fjälltoppen, sista dagen sköljde en våg av tacksamhet över mig. Tack Eva Celsing som såg Flammas artros på röntgen tidigt och tack Ashley Jury som oprerade Flamma. Tack mamma som hjälpte mig första veckan av Flammas rehabilitering och peppade resten av tiden. Tack Birgitta och Linda som hjälpte mig med Flamma när jag jobbade. Och tack Niklas som alltid stöttat och förstod att Flamma var mitt enda prio under en väldigt lång tid.
 



Dålig träning och OK-stämpel

I tosdags var jag och Flamma och tränade hos Anita på Thorsvi igen. Det var första tillfället på en b-provskurs jag anmälde oss till för ett bra tag sedan. Vid anmälningstillfället minns jag att jag tänkte: bra att det är så långt fram i tiden, då hinner jag träna både vilt och sök tills dess. Tror ni att det blivit så? Nej, inte alls!

Första tillfället ville Anita skapa en lugn stämning i gruppen. Vi fick träna fotgående i utmanande terräng och testa hundarnas djupledsbedömning vid enkelmarkeringar. För Flamma hade det nog inte varit negativt med lite mer drag i träningen. Hon kändes loj redan när jag tog henne ur bilen och började visserligen bra, men höll inte ihop hela träningen. Mot slutet blev hon både okoncentrerad och oengagerad i sitt arbete.
 
Jag upplever henne lite så över lag just nu, lite frånkopplad. Fram till nästa vecka ska jag därför låta henne göra ingenting. Hon har haft en intensiv period med mycket "häftig" träning, exemplevis helgen i Koholma och den fartfyllda rallylydnadskursen. Med vårens intåg har promenaderna också ökat både i mängd och längd.

För en vecka sen lät jag Stefan Rosén, ReDog, göra en friskvårdsbesiktning av Flamma. Ibland upplever jag hennes steg kort i övergången skritt - trav. Hon kan dessutom välja att skritta snabbt istället för att trava, nästan så att jag undrat om hund undvikit gångarten. Flammas dom? En OK-stämpel! Ingen smärta någonstans och ett rent steg - däremot rejält krallig och välmusklad vilket gör att hon gärna tar i och skrittar på i snabbt tempo med brett steg. I trav söker sig tassarna till ett smalarespår och det där förför jag kan uppleva steget lite kort just i övergången. Mitt lilla body builder, haha!

Härligt var också att höra att Flammas armbågar ha en fin ledmiljö trots rejäla pålagringar. Hon är helt enkelt en hund som på pappret borde ha ont, men i praktiken inte har det. Det tåls att skrivas i fet stil så att det syns. Till alla er där ute vars hundar inte uppfyller kraven för avel - hundar läser inte SKKs avläsning av röntgenplåtarna och agerar därefter - de kan må bra och leva helt vanliga hundliv trots att alla leder inte får högsta betyg.


En av de här hundarna har C-höfter och pålagringar på armbågarna och den andra har B-höfter och UA på ambågarna - men det har dom själva ingen aning om.