Maj, en hektisk månad för Flamma

Samma visa varje år, maj hinner knappt börja så är den förbi. Våren gör intåg och tiden springer. Trots att månaden är försvinnande snabb betas aktivitet efter aktivitet av i en rasslande hastighet. Flamma och jag hade en fullproppad maj där vi hann med både rallylydnadstävling, jaktprov och två utställningar.
 
Debut i rallylydnades fortsättningsklass
I början av maj testade vi rallyns fortsättningsklass på Hölö-Mörkö Brukshundklubb. Banorna kändes kluriga och solen stekte, så jag tror både jag och Flamma tappade farten och självförtroendet i första starten. Efter halva banan slogs jag av tanken att vi inte hade speciellt kul och jag är glad att jag hade sinnesnärvaro nog att bryta och leka lite dragkamp med Flamma på planen. Resten av banan gick Flamma sen med viftande svans och till nästa start var attityden bättre hos oss båda. Den räckte till 82 av 100 poäng, godkänt resultat och en femteplats i klassen.
 
Inofficiellt jaktprov i Ötjärn
Bara några dagar efter rallytävlingen styrde vi istället bilen till Ötjärn för att delta på Goldenklubben Västmanlands inofficiella b-prov i Ötjärn. Det var nästan ännu varmare denna dag och Flamma skulle starta näst sist på dagen så det blev lång väntan. När det var vår tur hämtade hon landmarkeringarna utan problem och de långa vattenmarkeringarna kom också in. På söket blev hon lite matt, och ett vilt fick hon inte in. Efteråt hade jag ingen bra känsla, men domaren påminde mig om Flammas kvalitéer och när jag fått reflektera lite kändes det ändå okej. Vår prestation räckte till ett andrapris.
Tillsammans med de andra pristagarna
 
5a bästa tik på GRK Open Show
Nästa aktivitet kom några dagar senare, Goldenklubben Upplands Open Show i Almunge. Flamma visades i jaktklass där hon var ensam men jag blev mycket glad när domaren, Bengt Danielsson, sedan placerade henne som dagens femte bästa tik.
Davy och Flamma som BIS- och BIS-2 Jaktmeriterad i Almunge.
 
CK på SSRK Club Show
Dags för debut i jaktklass på officiell utställning och inte vilken utställning som helst utan SSRKs Club Show som dömdes av en engelsk rasspecialist. Flamma var på gott humör och glänste i kapp med solen. Hon var ensam i jaktklass men vann den med CK.
Flammas första CK, vilken lycka!
 



Grattis på födelsedagen kompis

För fyra år sedan satt jag förväntansfullt och höll Tessa sällskap i valplådan. Värkarbetet var igång och jag hoppades att det skulle bli åtminstonde en tik i kullen, för då skulle hon få flytta hem till Tessa och mig. Min alldeles egna hund från start. En ny bästa vän, träningskompis och följeslagare i livet. Någon att ta vid med där Billy och jag slutade vår resa och kanske skulle hon till och med så småningom själv få en dotter. 

Men Flamma skulle komma att vända upp och ner på de flesta av mina drömmar och föreställningar om hur livet med henne skulle bli. Redan som liten valp visade hon vissa knepiga sidor. När de andra valparna sprang för att hälsa på besökare kunde hon fundersamt sitta kvar en bit bort. Ändå var det just henne jag till sist valde. Den fluffiga, pigga och lite egna valpen. 

I Stockholm fortsatte Flamma att visa att hon hade egna idéer om hur tillvaron skulle vara. Helst samma varje dag. Hon har alltid varit lite osäker inför det som är nytt och annorlunda. Sen kom hältan och operationen. Flamma skulle alltså aldrig få någon egen dotter. 
 
Under rehabiliteringen blev Flamma tonåring. Energin som inte visste några gränser och det mesta blev jobbigt. När friskförklaringen kom trodde jag nog att allt skulle bli bra med rätt träning och socialisering. De senaste åren har jag gjort mycket för att komma åt Flammas ibland knepiga sidor. Flera saker som känts självklara med mina tidigare hundar har varit en process med henne. I grund och botten är hon världens snällaste, men hennes osäkerhet sätter ibland käppar i hjulet för henne.

Flamma blir nog heller aldrig den följeslagare jag drömde om. Hon trivs helt enkelt inte i alla samanhang. Istället har jag blivit jag hennes lots. I den mån jag kan guidar jag henne genom livet och försöker göra det så enkelt som möjligt för henne. På något vis upplever jag att Flamma behöver mig mer än mina tidigare hund tidigare gjort, och det finns något fint i det också.

Men allt med Flamma är förstås inte misär. Hon är en rolig tränings- och tävlingskompis som gillar att samarbeta och lära sig nya saker. Under sitt tredjelevandsår har vi startat på WT, B-prov, utställningar och rallylydnadstävlingar. Det går inte alltid som på räls, men för vilken hund är det så? Jag är stolt över att Flamma det senaste året erövrat titlarna J och RLD N, fått excellent på utställning och klarat godkänd poäng i nkl på WT.

Flamma är utan tvekan den individ som ställt mest krav på mig men också berikat mitt liv som ingen annan. Hon är en av de busigaste, mest intensiva och reaktionssnabba hundar jag känner. Så många tårar jag fällt över Flamma har jag inte fällt över någon annan hund. Både av sorg, lycka och frustration. Allting känns så mycket med henne. Hon lever upp till få av de föreställningar jag satt med i valplådan för fyra år sedan men hon har prickat in den allra viktigaste, hon är min bästa vän.
 
Jag älskar henne vilkorslöst och idag firar vi hennes fyraårsdag!
 
 



Flamma lurade instruktören

Inom familjen skämtar vi ibland om att Tessa lurar oss. Genom att smyga iväg på egna äventyr på promenaden, inte verka dräktig men ändå få en valp eller se helt lugn ut men i nästa stund bli helt stissig. Jag har sedan länge kallat Tessa för "Spiggen" för att hon som ung var pigg som en spigg, men nu kallar vi henne oftare för "Spiggeluring".

Ett lugn som bedrar
Hur som helst tycks hennes lurfasoner ha gått i arv till Flamma. I måndags började Flamma och jag en kurs i tävlingslydnad på Mälarö Brukshundklubb och Flamma blålurade verkligen instruktören. I början fick vi stå i en stor ring och i turordning göra en övning med instruktörens ögon på oss. Övningen gick ut på att man skulle leka igång hunden, bli passiv och sedan när hunden sökte kontakt fortsätta leken. De andra hundarna blev otåliga och gnällde eller pockade på sina förares uppmärksamhet i väntan på deras tur. Men inte Flamma. Passiviteten har vi med oss från jaktträningen och hon satt till synes helt lugn. Men jag som känner henne kunde se hennes energi stegra.
 
När det var vår tur tittade instruktören på mig och sa med tvekan i rösten "Jaha, tror du att du kan få Flamma att vilja leka lite". Jag behövde bara skymta med leksaken så kastade Flamma sig över den men ett vrål och började kampa som betsatt. "Oj..." var det enda jag hörde från instruktören, följt av ett skratt.
Hur ska det där fria följet se ut?
Jag är lite tveksam till hur jag vill ha mitt "fria följ". Instruktören verkar gärna se att hunden trippar med böjd nacke och blickan fastnaglad på föraren. Jag känner nog mer mer att det räcker med en bra position, följsameht och att hon sneglar på mig då och då.

Kursen som Flamma och jag ska gå sträcker sig över fem måndagskvällar och vi kommer att få lära oss momenten i tävlingslydnadens startklass. Roligt att prova något nytt och nyttigt att komma ut och träna i ny grupp, på ny plats. Hur det än går på kursen är det underbart att veta att kommer Flamma att vara totaldäckad på måndagskvällarna fem veckor framöver.