Hörni, kan vi enas om att det är en golden retriever?

I helgen fick jag frågan "är det en jaktgolden eller en vanlig golden?" och som så många andra gånger kändes det lite som att luften gick ur mig. "Det är en golden retriever, svarade jag. Men om jag måste välja mer en vanlig". Efteråt funderade jag som vanligt, varför måste jag välja när inget alternativ känns rätt? Varför förväntas jag sammanfatta min hunds funktion i ett enda ord? Och framför allt, varför är det så viktigt att placera den i ett fack?
 
Vad är egentligen frågan?
Hunden jag höll i kopplet när jag fick frågan i helgen var en halvårsgammal valp med rätt mycket färg. Ingen skugga över frågeställaren, hen är inte unik, jag får frågan med jämna mellanrum. Men vad är det egentligen frågeställaren undrar över? Är det hundens blodslinjer hen är nyfiken på? Om hunden används som jakthund?
 
Benämning som saknar definition och går isär
Själv undviker jag ordet "jaktgolden" i den mån jag kan. Det är ingen registrerad hundras, utan en benämning som oftast används för att beskriva den population inom rasen golden retriever som avlats med fokus på jakt- och arbetsegenskaper. Men en definition om vad som egentligen räknas som en "jaktgolden" saknas. Det händer att den diskuteras, framför allt i sociala medier. Inte sällan framkommer en splittrad bild. Många verkar tycka att det beror på hundarnas stamtavlor, men i hur många led bakåt? Även meriter och nån gång användningsområde tycks spela in. Definitionen är alltså ganska godtycklig. 
 
"Men det hjälper ju valpköpare"
Det argumentet framkommer ibland i diskussionerna. Att det är viktigt att förklara avelsmål och hundtyp för eventuella valpköpare så att de enklare kan hitta rätt uppfödare och valp. Men gör verkligen benämningen "jaktgolden" det jobbet? Är det inte bättre att beskriva att målet är att föda upp hundar med stor jaktlig kapacitet eller arbetskapacitet? Då finns också utrymme att definiera vad uppfödaren själv menar med det, vilka meriter avelsdjuren har och hur valparnas stamtavla ser ut. Och den valpköpare som inte gör sin hemläxa och läser på om rasen och uppfödaren innan kontakt för valpköp, den skulle åtminstone inte jag vilja sälja en valp till.
 
Vad är alla andra golden?
Även om det fanns en tydlig definition för begreppet "jaktgolden" tillkommer en annan problematik. Vad skulle vi kalla de hundar inom rasen som inte faller in under den? Är de vanliga golden eller kanske utställningsgolden? Båda smakar illa i min mun. Ingen av dem kan jag relatera till i den mån jag är involverad i goldenuppfödning.
 
Sju olika golden retriever, med uppfödare och ägare med olika målsättningar.
 
En känsla som skaver
Ibland undrar jag om benämningen "jaktgolden" används i önskan om att skilja de egna hundarna från de golden som fötts upp av uppfödare som inte har arbetskapacitet som första förstaprioritet i sin avel, för att inte bli förknippad med den typen av golden. Att det finns ära och prestige i att äga eller föda upp golden med högre arbetskapacitet. Framförallt är det taggar i sociala medier som får mig att känna så. Att det där är viktigt att visa att det minsann är en "jaktgolden". Den tanken gör mig ledsen. 
 
Hörni, kan vi inte bara kalla dem golden retriever?
Det är ju hundar av samma ras! Oavsett färg, storlek och kapacitet faller de ju alla inom rasen och motsvarar rasstandarden, om än på lite olika vis. Oavsett avelsmål finns det flera värden vi kan förenas i, till exempel mentalitet och hälsa. Dessutom är jag övertygad om att det skulle gagna och glädja oss alla om vi hyste större ödmjukhet inför varandras hundar och avelsmål. Låt oss förenas i denna fantastiska ras med alla dess möjligheter, och låt oss gemensamt kalla dem golden retriever.
 
Det här är inga fakta, utan personliga reflektioner baserat på min magkänsla – och jag menar givetvis inte att peka ut någon specifik uppfödare eller hundägare – jag vill bara dela med min av mina tankar.



Härliga höst

De senaste helgerna har passerat utan några större hundhändelser. Vi har varit ute och njutit av det underbara höstvädret. Sommaren är visserligen härlig, men inget slår de här tidiga höstdagarna. 
Förra helgen åkte vi till Dalarna för att heja på Flamma och Tessas husse Niklas som skulle tävla i cykling på Gesundaberget. Vi fick dessutom med en fripassagerare i form av shiban Siv. Visst passar hon bra in i färgskalan?
 
 
Helgen som precis passerat tog vi en utflykt till naturområdet Rösaring i Upplands Bro. Målet var egentligen att försöka hitta svamp, men vi fick inte med oss en enda hem. Istället plockade vi lite lingon, promenerade och fikade.
 
 
I helgen fick jag även till sist lite motivation tillbaka för att träna med Flamma igen. Paulina, mamma och jag gjorde gemensamt studiebesök på ett b-prov och eftersom mamma hade med två tinade vilt fick hundarna ett par markeringar och en liten sökuppgift var. För ungeför två veckor sedan startade jag Flamma på ett b-prov i nybörjarklass och det gick inte alls vägen. Helt oförklarligt blev hon rädd och skällde på en funktionär mitt i prövningen. "Så har hon aldrig gjort förut" sa jag och kände i samma stund vilken klyscha det lät som att jag slängde mig med, trots att det var helt sant. Efter det dippade motivationen för träning ordentligt, så det kändes härligt att vända upp på rätt väg igen.



En dag jag aldrig glömmer

För några veckor sen läste jag en kommentar på facebook att det var tråkigt att ungdomar inom golden retrievern-världen inte hade något intresse för rasens historia. Kommentaren var inte riktad mot mig personligen, men tog ganska hårt ändå. Jag blickade tillbaka på alla eldsjälar jag träffat inom rasen, som inspirerat och gett mig min egen bild av hur en golden retriever ska vara. Men framförallt fick det mig att minnas mina resor, vars syfte har varit till att lära mig mer och fördjupa mina kunskaper. Min tid hos Philippa Williams, kennel Castlemans, när jag fick vara med och träna hennes labradorer, golden och spaniel samt följa med på field trials i både England och Skottland. Min tid hos Sue och Dave Barnes, kennel Millgreen, som både har show- och working golden. Min resa till Australien där jag bodde hos Kim Handley kennel Giltedge, och fick visa hennes hundar på utställning och självklart tiden jag bodde hos Anne Woodcock, kennel Stanroph. I sommar var jag med om ett annat oförglömligt möte i England. Ser ni vem det är jag promenerar med på bilden? 

 
 
Ja, flera av er känner säkert igen henne. Gör ni inte det, hoppas jag att ni känner igen hennes namn. Wendy Andrews, Kennel Catcombe. OJ vad denna kvinna har gjort för vår ras. Utöver att föda upp fantastiska hundar, har Wendy skrivit flera böcker. Bland annat en bok om just rasens historia som heter, Golden Retriever The Breed Standard Illustrated. Den är bibeln för alla som vill lära sig hur en golden ska vara konstruerad. Känner ni inte igen hennes namn har ni säkert sett bilden på 10 goldens i olika nyanser, den bilden kommer faktiskt från Wendys bok.
 
En bild som visar hur färgerna kan variera inom rasen, snyggt illustrerat av Wendy.
 
Men tillbaka till mötet. Mamma känner Wendy sedan länge, och även om jag hört talas om henne och haft koll på hennes hundar har jag aldrig träffat henne så ett besök till kenneln var ett av målen under vår Englandsresa. Wendy välkomnade oss med öppna armar. Vi satt i hennes kök och hon berättade om hur det hela startade när familjen skulle ha hund och det råkade bli en goldenvalp, en liten tik från en puppyfarm. Tiken registrerades som Royal Pal och så småningom med tillägget "of Catcombe". Hon blev uppmuntrad att ställa ut Royal Pal som visade sig vara ett stjärnskott som blev champion och ligger bakom alla hennes showhundar. Wendy blev tidigt intresserad av att arbeta med hundarna och alla hennes hundar deltar på lokala "picking up" dagar. Så småningom väcktes intresset att tävla på Field Trials och hennes vänskap med Daphne Philpott gjorde att hanvalpen Standerwick Rombustous hamnade på Catcombe. Wendy förde honom till Field Trial Champion och nådde även många höga placeringar med hans avkommor. 

GB Ch Catcombe Cock A Doodle Doo - En vinstrik hane som var Engelsk champion samt jaktmeriterad. Doodle var pappa till vår M-kull. 
 
 GB Ch Catcombe Cock A Doodle Doo med sin far GB Ch Catcombe Corblimey
 
Tidigare delade Wendy intresset för rasen med sin man, David, som var mycket intresserad av att jaga med hundarna. Tyvärr lever inte David längre, men även om Wendy nu är själv och börjar bli till åren finns 10 hundar i hemmet och det är golden av både show/dualtyp samt working-typen. Och även om hon inte längre deltar på Field Trials och utställningar ägnar hon flera dagar i veckan med "picking up" under jaktsäsongerna.

Vem kan INTE bli inspirerad av en kvinna som Wendy och låt oss ALDRIG glömma rasens historia, låt oss hjälpas åt att påminna varandra. Vi kan lära varandra och kommande generationer. Alla skriver inte ner sin kunskap i en bok som Wendy, men tro det eller ej så kan man samla information även på internet idag. Kommentaren jag nämnde i början avslutades med att ungdomar inte är intresserade av något som inte går att hitta på google. Men vet ni vad, det finns riktigt mycket bra och intressant att läsa på google också. Så låt oss istället lära av varandra!
 
/Linda