Utan hundar inget liv

Ibland funderar jag på hur livet skulle se ut utan hund. Jag har levt med hund i hela mitt liv och haft egna sedan jag var 13-14 år. Minst en, ofta fler, har funnits vid min sida. Vad skulle jag göra med all min tid utan dem? Att vara låst är det många verkar rädda för när det kommer till att skaffa hund, men det är nästan det som jag älskar mest. Att alltid ha dem nära. Utan hundarna, vad skulle fylla mitt liv med just liv?
Fem egna hundar har jag hunnit med; Nell, Billy, Trooper, Tessa och Flamma. Men långt fler hundar har passerat tröskeln till mitt hem. Nästan alla familjens hundar har bott hos mig under löp, semestrar eller av andra skäl. Doris, Toddy, Maxi, Saga, Debbie, Twiggy och Sky. De enda som bara besökt mig i Stockholm en dag eller två är mammas gullgossar, Davy och Tino.
 
När Joakim Berg i kent sjunger Hjärtat blir aldrig fullt, en livstid ska få plats där tänker jag att han sjunger om mig och mitt liv med hundar. Jag älskar mina hundar så att det känns som att hjärtat ska sprängas, men med åren har jag lärt mig att jag älskar livet med hund minst lika mycket som individerna. 
 
Även ett långt hundliv är allt för kort, men jag skulle aldrig vilja sörja en hund i ensamhet och vänta på rätt tillfälle att bli med hund igen. Jag vill alltid ha en hund vid min sida. En individ kan aldrig ersätta en annan, men kärleken till livet med hund hjälper i sorgen efter en förlorad vän. Hjärtat har plats för många och för mig är det nog en större sorg att leva utan hund än att ibland behöva skiljas från älskade vänner. 

Nell & Billy...
Jag minns fortfarande ångesten jag kände när Trooper flyttade till sin nya familj. Hur jag kröp in i hans tomma favoritbur och grät. Det kändes som att hjärtat just slitits ur kroppen. Jag älskade Trooper men sorgen gick ändå över rätt fort. Det känns nästan brutalt att skriva. Varför var det så? Jo, jag hade Nell och Billy kvar. Livet med hund fortsatte och skänkte så mycket glädje.

... blev Billy & Tessa...
Efter att Nell och jag gick skilda vägar efter nästan 13 år ihop kändes det som att sorgen skulle värka i mitt bröst för alltid. Och visst kan det fortfarande göra ont ibland, men jag saknar henne långt från konstant. Hon var min första hund och bästa vän, men livet med hund fortsatte med Billy och Tessa.

... som blev Tessa & Flamma
Jag är övertygad om att jag bara får uppleva en så behaglig hund som Billy en gång i mitt liv. Sorgen var såklart enorm när det var dags att skiljas åt, men det var nog ändå med lite lättare hjärta jag tog farväl av min once-in-a-lifetime hund än när jag skiljdes från Nell. På något sätt har jag lärt mig att vara tacksam för det som var men fortsätta livet med mina andra hundkärlekar. Tessa och Flamma fanns vid min sida.
 
Jag kan inte tänka mig något bättre än att vara låst av en hund, att ofta behöva avstå saker för att jag har hundarna eller alla utgifter de för med sig. Livet med hund är berikande på så många andra vis att det väger upp, med råge. Få saker får mig att känna så mycket som jag känner tack vare eller ihop med mina hundar. Deras smittande glädje, vilkorslösa kärlek och samarbetsvilja i träningen. Men också frustrationen när det inte går som på räls. Allt kring hundarna känns så mycket och intensivt, och jag är tacksam för var och en av de känslorna som får mig att känna mig så levande. Utan hundar inget liv!



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback