En vilohelg på Stavtorp

I helgen är jag hund- och husvakt hemma på kennel Combine. Jag kom hit i fredagskväll och stannar till på måndag. Det händer att Linda eller jag får sånna helger några gånger per år, då mamma och pappa åker iväg på hundevengemang, reser i jobbet eller tar en (sällsynt) semster. 
 
Jag har ofta en massa planer när jag åker ut till Stavtorp dessa helger. Jag ska passa på att träna hund, städa ur bilen, lägga mig tidigt om kvällarna, beta av datorjobb och återvända till Stockholm fylld med energi. Det sistnämnda stämmer oftast, men resten blir det faktiskt sällan så mycket med. Så fort jag kommer ut hit är det som jag växlar ner. Jag hänger med hundarna och blir ofta blir sittande vid köksbordet. Dricker kaffe, surfar lite på datorn, läser eller lyssnar på något och bara är. Omkring mig ligger hundarna utsträckta på köksgolvet.
 
Hundarna och jag promenerar i skogen eller över fälten. Ibland alla tillsammans eller uppdelat i två gäng beroende på vilka hundar som är hemma. De yngre få vara ute en stund i rastgårdarna när vi kommit hem och de äldre får följa med in i köket. Sen hamnar jag vid köksbordet igen. Tar en till kopp kaffe och lyssnar på hundarnas nöjda knorranden och djupa andetag när de slumrar till. Listan med alla to-do förblir orörd.
 
Att umgås ensam med hundgänget är liksom en aktvitet för sig. Ta sig tid att gosa med dem en och en. Och så är det så lugnt och tyst när man är helt ensam här ute på landet, och hela jag försätts som i nån slags dvala. Men det räcker oftast med en helg, sen blir jag rastlös och vill tillbaka till Stockholm. Få tid till att bara vara med Flamma och Tessa, träna och leva vårt liv igen. Fint det där med att kunna få lite av båda.
 
Den här helgen känns det lite speciellt att hänga på Stavtorp, det är nämligen första gången jag träffar Debbie sedan vi fick besked om att hon är dräktig. Och visst syns det en liten bula på magen när hon ligger på sidan och sover bredvid mig i köket. Vi går en spännande vår till mötes!
 
 
/Jenny



Champion som 10-åring!

För drygt en vecka sen möttes vi av nyheterna att Doris bror Nemo (Combine Make My Day) blivit FINSK UTSTÄLLNINGSCHAMPION vid 10 års ålder. Ett stort grattis till Nemos ägare Marie Sippu och Antti Perkka som bor i Finland som har gett Nemo ett helt underbart liv! 

Nemo och hans syster är efter Remy, Stanroph So Remember Me, och Ch Catcombe Cock A Doodle Doo. Remy hade flyttat tillbaka till Anne efter att ha varit hos oss ett tag. Men Anne tyckte inte att Remy riktigt trivdes som hon gjort innan och frågade mamma om hon ville att Remy skulle komma tillbaka till oss. Vi hade blivit väldigt förtjusta i Remy och välkomnade henne självklart tillbaka till Combine. Men, innan hon åkte hem parades hon med Doodle och fick en kull 10 valpar när hon kom tillbaka. 

Nemo bodde kvar på Combine ett tag, mamma behöll nämligen både Doris och honom. Kullen föddes i januari och det var först under sommaren samma år som han flyttade till Finland. Där har han sedan levt ett underbart liv med husse, matte och sin kompis Stanroph Secret Weapon som även var hans halvbror. Utöver sitt nya championat har han även pris på jaktprov sen innan! 
 
 Nemo vid 3 månaders ålder när han presenterades för en kråka. Det uppskattade han!
 
 En liten sötnos!
 
Nemo kom tillbaka till Sverige för att delta på kennelträff!
 
Och här har vi prinsen efter att ha blivit 2a bästa hane med cert och championat! Foto: Marie Sippu 



Utan hundar inget liv

Ibland funderar jag på hur livet skulle se ut utan hund. Jag har levt med hund i hela mitt liv och haft egna sedan jag var 13-14 år. Minst en, ofta fler, har funnits vid min sida. Vad skulle jag göra med all min tid utan dem? Att vara låst är det många verkar rädda för när det kommer till att skaffa hund, men det är nästan det som jag älskar mest. Att alltid ha dem nära. Utan hundarna, vad skulle fylla mitt liv med just liv?
Fem egna hundar har jag hunnit med; Nell, Billy, Trooper, Tessa och Flamma. Men långt fler hundar har passerat tröskeln till mitt hem. Nästan alla familjens hundar har bott hos mig under löp, semestrar eller av andra skäl. Doris, Toddy, Maxi, Saga, Debbie, Twiggy och Sky. De enda som bara besökt mig i Stockholm en dag eller två är mammas gullgossar, Davy och Tino.
 
När Joakim Berg i kent sjunger Hjärtat blir aldrig fullt, en livstid ska få plats där tänker jag att han sjunger om mig och mitt liv med hundar. Jag älskar mina hundar så att det känns som att hjärtat ska sprängas, men med åren har jag lärt mig att jag älskar livet med hund minst lika mycket som individerna. 
 
Även ett långt hundliv är allt för kort, men jag skulle aldrig vilja sörja en hund i ensamhet och vänta på rätt tillfälle att bli med hund igen. Jag vill alltid ha en hund vid min sida. En individ kan aldrig ersätta en annan, men kärleken till livet med hund hjälper i sorgen efter en förlorad vän. Hjärtat har plats för många och för mig är det nog en större sorg att leva utan hund än att ibland behöva skiljas från älskade vänner. 

Nell & Billy...
Jag minns fortfarande ångesten jag kände när Trooper flyttade till sin nya familj. Hur jag kröp in i hans tomma favoritbur och grät. Det kändes som att hjärtat just slitits ur kroppen. Jag älskade Trooper men sorgen gick ändå över rätt fort. Det känns nästan brutalt att skriva. Varför var det så? Jo, jag hade Nell och Billy kvar. Livet med hund fortsatte och skänkte så mycket glädje.

... blev Billy & Tessa...
Efter att Nell och jag gick skilda vägar efter nästan 13 år ihop kändes det som att sorgen skulle värka i mitt bröst för alltid. Och visst kan det fortfarande göra ont ibland, men jag saknar henne långt från konstant. Hon var min första hund och bästa vän, men livet med hund fortsatte med Billy och Tessa.

... som blev Tessa & Flamma
Jag är övertygad om att jag bara får uppleva en så behaglig hund som Billy en gång i mitt liv. Sorgen var såklart enorm när det var dags att skiljas åt, men det var nog ändå med lite lättare hjärta jag tog farväl av min once-in-a-lifetime hund än när jag skiljdes från Nell. På något sätt har jag lärt mig att vara tacksam för det som var men fortsätta livet med mina andra hundkärlekar. Tessa och Flamma fanns vid min sida.
 
Jag kan inte tänka mig något bättre än att vara låst av en hund, att ofta behöva avstå saker för att jag har hundarna eller alla utgifter de för med sig. Livet med hund är berikande på så många andra vis att det väger upp, med råge. Få saker får mig att känna så mycket som jag känner tack vare eller ihop med mina hundar. Deras smittande glädje, vilkorslösa kärlek och samarbetsvilja i träningen. Men också frustrationen när det inte går som på räls. Allt kring hundarna känns så mycket och intensivt, och jag är tacksam för var och en av de känslorna som får mig att känna mig så levande. Utan hundar inget liv!