Vi har fått nytt utseende!

Som ni ser har bloggen fått sig ny fräsch design... Vi har inte gillat den gamla designen och nu känns det fint att våra tre kanaler matchar varandra. För visst vet ni att vi även finns på facebook och instagram? 

Vår instagram - Nu finns snabblänk högst uppe i menyn!
 
Vår facebooksida, även den har en länk uppe i menyn!
 



Grattis på födelsedagen kompis

För fyra år sedan satt jag förväntansfullt och höll Tessa sällskap i valplådan. Värkarbetet var igång och jag hoppades att det skulle bli åtminstonde en tik i kullen, för då skulle hon få flytta hem till Tessa och mig. Min alldeles egna hund från start. En ny bästa vän, träningskompis och följeslagare i livet. Någon att ta vid med där Billy och jag slutade vår resa och kanske skulle hon till och med så småningom själv få en dotter. 

Men Flamma skulle komma att vända upp och ner på de flesta av mina drömmar och föreställningar om hur livet med henne skulle bli. Redan som liten valp visade hon vissa knepiga sidor. När de andra valparna sprang för att hälsa på besökare kunde hon fundersamt sitta kvar en bit bort. Ändå var det just henne jag till sist valde. Den fluffiga, pigga och lite egna valpen. 

I Stockholm fortsatte Flamma att visa att hon hade egna idéer om hur tillvaron skulle vara. Helst samma varje dag. Hon har alltid varit lite osäker inför det som är nytt och annorlunda. Sen kom hältan och operationen. Flamma skulle alltså aldrig få någon egen dotter. 
 
Under rehabiliteringen blev Flamma tonåring. Energin som inte visste några gränser och det mesta blev jobbigt. När friskförklaringen kom trodde jag nog att allt skulle bli bra med rätt träning och socialisering. De senaste åren har jag gjort mycket för att komma åt Flammas ibland knepiga sidor. Flera saker som känts självklara med mina tidigare hundar har varit en process med henne. I grund och botten är hon världens snällaste, men hennes osäkerhet sätter ibland käppar i hjulet för henne.

Flamma blir nog heller aldrig den följeslagare jag drömde om. Hon trivs helt enkelt inte i alla samanhang. Istället har jag blivit jag hennes lots. I den mån jag kan guidar jag henne genom livet och försöker göra det så enkelt som möjligt för henne. På något vis upplever jag att Flamma behöver mig mer än mina tidigare hund tidigare gjort, och det finns något fint i det också.

Men allt med Flamma är förstås inte misär. Hon är en rolig tränings- och tävlingskompis som gillar att samarbeta och lära sig nya saker. Under sitt tredjelevandsår har vi startat på WT, B-prov, utställningar och rallylydnadstävlingar. Det går inte alltid som på räls, men för vilken hund är det så? Jag är stolt över att Flamma det senaste året erövrat titlarna J och RLD N, fått excellent på utställning och klarat godkänd poäng i nkl på WT.

Flamma är utan tvekan den individ som ställt mest krav på mig men också berikat mitt liv som ingen annan. Hon är en av de busigaste, mest intensiva och reaktionssnabba hundar jag känner. Så många tårar jag fällt över Flamma har jag inte fällt över någon annan hund. Både av sorg, lycka och frustration. Allting känns så mycket med henne. Hon lever upp till få av de föreställningar jag satt med i valplådan för fyra år sedan men hon har prickat in den allra viktigaste, hon är min bästa vän.
 
Jag älskar henne vilkorslöst och idag firar vi hennes fyraårsdag!
 
 



Vad har jag gett mig in på?

Ni som läser här har kanske koll på att jag, Jenny, jobbar på Svenska Kennelklubbens kansli? Jag arbetar på Marknadsavdelningen och min titel är Webbredaktör. Främst betyder det att jag jobbar med innehåll och nyhetsflöden på SKKs webbplatser och Facebooksidor, men jag skriver även texter till broschyrer och tidningarna som exempelvis Hundsport.

I slutet av förra året fick jag frågan om jag kunde vara med på domarkonferensen i februari och tipsa om lite inställningar för Facbook som kan vara användbard för någon med en förtroendepost Visst, svarade jag, och tänkte väl inte speciellt mycket på det. Det var ju ännu långt till februari...

Men i takt med att konferensen närmade sig insåg jag vad jag tackat ja till. På söndag ställer jag mig framför SKK-organisationens drygt 250 exteriördomare och delar med mig av Facebooktips. Förvisso gör jag bara ett pyttelitet inspel på typ 10 minuter, men nervositeten har ändå börjat smyga sig på. I publiken sitter trots allt väldigt många personer jag har stor respekt för.
Vanligtvis har jag ju någon av de här tjejerna med mig när domarnas granskade öga faller på oss. Den här gången får jag klara mig helt själv och ringen byts ut till en scen.