Systrarna Widebeck

En vecka på soffan

Publicerad 2018-02-10 17:44:00 i HUNDVARDAG,

I lördags förra veckan träffades jag och mamma för att jag äntligen skulle få återförenas med Flamma efter alldeles för många veckor isär. Jag såg fram emot att gå ut och leka hela söndagen. Istället vaknade jag med influensan och den senaste veckan har jag inte alls mått bra. Faktum är att jag inte ens minns sist jag mådde så dåligt. Feber, värk och förkylning. Och absolut noll ork till någonting. På nåder har jag orkat släpa mig ut på korta turer med Tessa och Flamma, men någon lek har det inte varit att tala om.

Det är i stunder när man mår visset som man inser hur bra man vanligtvis har det. Jag är sällan sjuk, orkar mycket och har typ aldrig värk. Dessutom är jag envis och ser ofta till att klara mig själv. Men den här veckan har det varit skönt att ha Niklas som kunnat hjälpa till en del med hundarna på kvällarna. Som tur är har hundarna tagit den lugna veckan med ro.
Speciellt Flamma märker man verkligen blivit en vuxen hund, som inte hamstrar energi på samma vis som en unghund. Hon som alltid vill att allting ska vara precis som vanligt har känt på sig att jag inte mått bra. Tålmodigt har hon vakat utanför sovrumsdörren och kommit med uppmuntrande slick på händerna när jag rört mig mellan soffan och sängen. Världens bästa lilla Flamma!
Idag är det lördag och jag är feberfri sedan igår men orken lyser fortfarande med sin frånvaro. Jag får nog ställa in mig på ytterligare en lugn vecka. Jobb, promenader och sedan lugna kvällar. Nästa helg orkar jag nog leka med Flamma i skogen igen.


Tillbaka i verkligheten

Publicerad 2018-02-02 11:11:00 i HUNDVARDAG,

Nu var det länge sedan ni hörde något från mig, Jenny. Efter julledigheten kastade jag mig rätt snart ut på en underbar resa. Men först lämnades Tessa och Flamma i tryggt förvar hemma på kennel Combine. Tessa är visserligen en hund som trivs på många platser men Flamma med sin explosiva extra allt personlighet kan jag inte lämna var som helst och att veta att mina hundar har det bra är en förutsättning för att jag ska kunna njuta av en resa.
Äventyret ledde till Japan och skidorten Hakuba där jag tillsammans med ett härligt gäng swishade ner för bergen i ungefär 10 dagar. Ett underbart sätt att semestra om ni fråga mig, total avkoppling och samtidigt aktivitet. I byn såg vi många shibor och en och annan akita, båda japanska raser. Och fick jag goldenabstinens kunde jag bara kila in på den lilla lokala matbutiken där två gamla goldentikar sov bakom disken.
Resans sista dagar spenderade vi i Tokyo. Givetvis besökta jag statyn av Hachiko vid stationen Shibuya. Klingar namnet bekant? Historien om Hachiko gripande och har även blivit film.
 
Hachi var en japansk akita som levde på 1920-talet. Varje morgon följde han sin husse till stationen och återvände för att möta honom vid arbetsdagens slut. Men en dag dök husse inte upp, han hade drappats av en stroke. I nio år väntade Hatchi vid stationen precis vid den tid, då tåget hans husse åkt med skulle anlända, men husse återvände aldrig. Så småningom blev Hatchi känd över hela landet. Hans trofasthet ansågs representera en familjelojalitet som alla borde sträva efter.
Nu är jag hemma i Stockholm igen sedan knappt en vecka. Det första jag gjorde när vi kom hem var såklart att åka till Stavtorp, till mina hundar. Skogens tystnad vad som balsam för själen efter spännande, men hektiska, Tokyo.

//Jenny
 

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela