Valpen som ville leva

Det blir inte alltid som man tänkt sig och det stämmer verkligen in på Combine Caddy. I våras beslutade mamma och jag efter mycket funderande att göra ett sista försök att få en dotter att gå vidare med efter Tessa. På valborgsmässoafton parades hon med vår egen Maxi och vi höll tummarna. Länge tvivlade vi på dräktighet men fyra veckor senare visade ultraljudet att det troligtvis simmade två små spiggar i Tessas mage. Så började väntan på spiggarnas entré. Jag vågade inte skriva ett ord om dräktigheten, inget gör mig så nojig som dräktiga tikar så jag ville vänta tills allt var klart och alla mådde bra. Och vänta fick vi, Tessa hade ingen brådska. När hon gått över beräknat datum visade undersökning att det bara var en spigg i magen, snopet!

Snitt och plågsam väntan
Värkarbetet kom tyvärr aldrig igång och till sist fick vi lov att åka för att göra ett snitt. Tessa mådde bra, men vi kunde konstatera att valpen började må allt sämre och behövde komma ut. Givetvis skedde detta en söndagskväll. Så fort valpen var ute fick vi honom till väntrummet och medan han kravlade runt innanför min tröja försökte jag förstå vad operationsköterskan just sagt. Ful livmoder som behövde plockas ut och stor blodförlust. Väntan som kändes som en evighet trots att klockan i väntrummet tycktes ticka ovanligt sakta. Tankar som virvlade runt i skallen samtidigt som klockan passerade midnatt.
 

Hur Caddy fick sitt namn
Till sist fick vi sitta tillsammans med Tessa i ett eget rum och vänta på att hon skulle piggna till. Valpen kravlade omkring men Tessa låg bara helt platt, länge. Mitt hjärta värkte. Ett par timmar senare klarade hon att ta sig upp på benen och vi fick åka hem. Hela vägen hem låg Tessa, valpen och jag sked i bakluckan och vi beslutade att döpa honom Caddy eftersom det var en just en Volkswagen Caddy han fått åka i sina första timmar i livet.
 
 
Första tiden med Caddy
Efter oron över att mista Tessa ville jag inte lämna hennes sida. Jag tog ledigt och blev kvar på en madrass bredvid valplådan i två dygn. Tempade, oroade mig för inre blödningar och så försökte vi hålla liv i Caddy. Han var pigg men Tessa fick aldrig mycket mjölk. Efter några dagar reste mamma till England och Ulla-Britt tog över som valpvakt några dagar innan jag fick semester och bytte av igen. Vid två veckors ålder öppnade han ögonen och vi började stödmata med köttfärs och valpfoder. Anne och pappa tog över valpvakten så jag fick komma iväg på min planerade Norgeresa.
 
 
Tessa, min älskade Tessa
Även om jag oroat mig mycket för Caddy måste jag erkänna att det är en bråkdel av hur jag oroat mig för Tessa. Kanske inte så konstigt egentligen, att hjärtat klappar mer för hunden jag delat mitt liv med i så många år än den lilla valp jag bara känt i några timmar eller dygn. Många gånger har jag hunnit ångra att vi parade Tessa och funderat över om det är försvarbart att utsätta våra avelstikar för de risker som medföljer en valpning. Samtidigt är ju fortplantning bland det mest naturliga som finns i djurvärlden. Nu ser jag fram emot att hon ska bli klar som mamma och komma tillbaka till Stockholm för att leva med mig i Stockholm igen.
 
Valpen som ville leva
Caddy har verkligen varit en livskraftig valp, eller som Ulla-Britt uttryckte sig "Han vill verkligen leva" och så känns det faktiskt. Tänk att han ändå blev till i den fula livmodern och ensam klarade av att överleva där drygt nio veckor. Redan när han kom ut var han liten men pigg och sedan han har fortsatt kämpa för sitt liv. Det känns allt lite sorgligt att han blev just en han och vi inte fick någon tik som vi hoppats på. Förhoppningsvis kommer han fortsätta utvecklas till en speciell hund som förgyller någons liv på samma fantastiska vis som hans mor och storasyster förgyller mitt. Det är en fin tanke trots allt!
 
Tre veckor gammal fick Caddy hälsa på "storebror" Loke, Combine Byline. Det syns inte i bilden men den lilla svansen viftade, så himla gulligt!
 



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback