Debut i ökl och CK i Askersund

I helgen var det dags för Goldenspecialen. Jag har våndats en del inför årets special, det är roligt att delta men efter förra årets starter på working test kände jag och Flamma oss klara med nybörjarklassen. Med viss ängslan annmälde jag oss till öppenklassen i år, med vetskap om att vi inte riktigt är där än. Veckorna inför specialen testade av jag dubbelmarkering, signaler och tecken. Oroväckande nog verkade Flamma ha glömt bort konceptet dubbelmarkering, men efter några pass föll det på plats igen. Hon har aldrig varit en lika säker markör som sin mor Tessa och behöver öva ofta för att hålla kunskapen vid liv.
 
Träning inför specialen tillsammans med Ruth, Wera, Maxi, Nelson och Aslan.
 
Vad är det västa som kan hända?
Morgonen innan provet bollade jag lite tankar med mamma och hon ställde frågan "Vad är det värsta som kan hända?". Jag svarade såklart att det var att Flamma skulle förlita sig för mycket på sina ben och alltför lite på sin nos, som hon tenderar att göra i pressade situationer. Mamma skrattade och svarade "Men är det verkligen det värsta? Är det inte värre om hon skulle vara seg och långsam?". Hon hade såklart rätt.
 
Vi samlades 10.00, men första stationen innebar mycket väntan och vi fick starta först strax innan 14.00. Lång dubbelmarkering på äng. Flamma var gasad och trots att hon makerade båda kasten sprang hon över första apporten med råge. Avståndet var alltför långt för att vår stoppsignal skulle funka. Jag tog hem och testade ett ut-tecken som hon tog fint men förmådde inte få hem apporten. Jag kallade in och bröt rutan.
 
Till ruta två försökte jag ladda om. Dubbelmarkering i skog där första kastet var diffust. Flamma spikade den sist kastade men fick inte in den först kastade. Jag tror inte hon markerade kastet och hon tog inte några dirigeringstecken speciellt bra.
 
Rutan där det vände
Nu övervägde jag att bryta men bestämde mig för att köra vattnet som avslutande ruta. Där samlade Flamma ihop sig och gjorde ett strålande jobb. En dubbelmarkering i en kanal där den första landade på land på andra sidan och den andra med dolt nedslag på vatten. Bra markeringar, igångar, lokaliseringar, inlevereringar och anvämningar. Jäg fällde en lyckotår och bestämde mig för att ta en ruta till! Efteråt såg jag att vi fått 20 poäng på den här rutan.

Fjärde rutan var en dubbelmarkering på öppen mark med sly och dold kastare. Flamma spikade den sist kastade men hade diffus minnesfild av den först kastade. Jag fick hjälpa henne och hon lyssnade halvbra på mina tecken men fick till sist in den. Domaren sa "du boxar ut henne i rätt område" och det är en bra beskrivning! Nu kände jag att vi lika gärna kunde fullfölja provet. Femte rutan var en enkelmarkering med lågt kast och sedan en dold dirigering. Flamma spikade markeringen men vi fick inte till linjetaget. Istället för att börja trassla kallade jag in och klappade om henne.
 
Mycket att glädjas åt
Så var debuten i öppenklass gjord! Resultatet blev blygsamma 36 poäng. Den inledande besvikelsen och frustrationen var dock snabbt bortblåst. Tänk att jag har en hund som ställer upp och jobbar för mig en hel dag, som aldrig ger upp och alltid gör sitt bästa för att finna apporterna. Jag är nöjd med att Flamma markerade alla kast och aldrig låste sig på skytten. Hon är stadig, uppmärksam, lugn mellan rutorna, hyfsat säker på direktmarkeringar och gör bra inlevererigar. Det är just ökl-momenten vi får jobba vidare med.
 
CK i Askersund
På söndagen dömde mamma tikarna på specialen, inget för mig att delta på alltså. Istället åkte Flamma och jag på SSRKs nationella utställning i Askersund där Flamma fick CK i bruksklass. Senare blev hon även 4a bästa tik och till sist BIR-jakt i tävlan mot dagens cert-vinnande hane. Världens bästa Flamma! Tyvärr förmådde vi inte stanna kvar till finalerna, bedömningen i en annan ring gick segt och vi var båda trötta efter gårdagen.
 
Stolt hund (eller kanske mest matte) med CK-rosetten.



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback