Tid för vila fast det är vår

Under det långa vintern har jag längtat till vår och barmark. Att få komma igång med apporteringsträningen igen. Åka till Anita, träffa träningskompisarna och tina vilt. I väntan på de ljusa kvällarna och soliga helgerna tränade Flamma, Tessa och jag en hel del rallylydnad i hundhallen och Flamma har fått simma på hundsimmet då och då. Vi gick en kurs i tävlingslydnad ihop på brukshundklubben. Sex vardagskvällar klädde jag mig i tredubbla lager kläder och körde till Brukshundklubben för att komma hem drygt två timmar senare med stelfrusna tår.
 
Så kom våren! Vi träffade gänget, åkte till Anita och grejade lite hemma. Roligt! Men den där riktiga längtan efter träningen ville inte riktigt infinna sig. Träning är färskvara, det märks på både mig och Flamma efter vintern. Plötsligt är det många saker som måste tränas och "dammas av" på samma gång för att bli redo för provsäsongen. 
 
Det där ordet måste... jag blir omotiverad bara jag hör det! Samtidigt är det töntigt, för egentligen måste jag ju ingenting. Flamma är inte en avelshund som måste meriteras. Hon är inte en jakthund som måste vara redo för höstens jakter. Vi har inga deadlines för när vi måste ha lärt oss eller presterat något. Och hon måste inte kunna alla dirigeringstecken och signaler för att må bra. 
 
Och tänk, så fort jag landat i den tanken smög sig motivationen på igen. Några pass för att träna stopp-signalen på ett nytt sätt. Markeringar med en kråka. Ett knepigt sök med tennisbollar. Utan kraven kommer lusten, så är det alltid för mig. Trots det verkar jag ständigt behöva påminas om det.
 
 
Så svallade vårkänslorna över och Flamma bestämde sig att det var dags för löp. Det är en tid då hon försvinner lite som in i en bubbla och jag har mest låtit henne vara. Tessa hakade på och det blev en naturlig paus för oss. På helgerna har vi ägnat oss åt milslånga promenader. Jag inser sakta att vintern inte riktigt blev så värst vilsam för oss. Att jag visst längtat efter vårens träning, men ännu mer efter naturen ihop med mina bästa vänner. Tid för att bara få vara i solen som värmer utan att steka och andas in luften som är sådär härligt frisk. I helgen ger vi oss på ännu ett milspår!
 
 



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback