När det inte går som på räls...

...i början av året hade jag en vision om Flammas vår. Vi skulle börja med lite utställningar och stämma av apporteringsformen. Starta några WT under våren och kanske testa ett inofficiellt B-prov till sommaren. Nu är det snart juni och jag kan konstatera att våren inte alls gått enligt planen. Utställningarna betade vi av med gott resultat, men därefter stämmer inte vägen vi gått överens med visionen.

Vårens negativa spiral
Under våren har vi startat på två WT. Det första, Linköping, med hyfsat resultat men total fail på det andra, Lidingö. I Linköping började vi bra, men mot slutet sprang Flamma mer än arbetade. På Lidingö sprang hon från start... Då tappade jag luften och bestämde mig för att backa hem och träna mer på att existera i nya miljöer.

På besök i nya miljöer
Vi åkte för att kika på ett B-prov i Flen och ett WT i Skokloster. Flamma kändes balanserad och lugn. För några veckor sedan följde vi med för att titta på en helg-kurs i Koholma. Där gick Flamma upp ordentligt i varv och tyvärr fick jag för första gången på riktigt länge se hennes öron fladdra oroligt när det blev mycket skott.

Lösa upp, backa hem och analysera
På träningar i bekanta miljöer och grupper reagerade hon endast positivt på skotten. Kanske var det en engångsgrej? Men på gårdagens träning i Nyköping såg jag de oroliga öronen igen. Ny grupp på ny mark där vi tränade vatten. Flamma var riktigt taggad men grym i de inledande övningarna. Men när det sedan blev många skott i snabb följd såg jag öronen fladdra till. Vi bröt såklart direkt. Löste upp med rolig övning åt Flamma och sedan styrde jag bilen hemåt.
 
Jag stör mig på att jag inte sett mönstret tidigare
När Flamma blir riktigt laddad tycks hon reagera negativt på skott i samband med passivitet. Det är som att det slår över åt fel håll. Och laddad blir hon av nya grupper, miljöer och vattenträning. Med facit i hand tror jag att detta förklarar magplasket på Lidingö WT, där jag inte alls kände igen min hund. Jag tror till och med att det började smyga sig på oss redan i Linköping. Men det är först nu det fått gro och syns tydligt. Det känns som ett slag i magen. Jag känner mig ledsen att det blivit så och att jag inte sett det tidigare.
 
Nu är planen...
...att backa hem ytterligare. Vi ska träna massa skott i trygga konstellationer. Och träna i massa miljö och nya grupper UTAN skott. Kanske pausar vi apporteringsträningen lite och blandar upp med lite rallylydnad istället.
Älskade lilla Flamma, ibland känns du för komplex för mig <3
 
 



Stanroph So Remember Me - Remy 12 år

Idag, på mors dag, fyller en alldeles speciell hundmamma 12 år - Stanroph So Remember Me, kallad Remy. Remy växte upp hos Anne och 2006 bestämde hon och mamma att hon skulle komma till oss i Sverige och paras med vår Kevin (Stanroph Sandboy), därefter skulle hon förhoppningsvis åka tillbaka till England dräktig. Tyvärr gick hon dock tom den gången. Året efter åkte mamma över till Crufts, där fick hon äran att visa Remy på gröna mattan till en tredje placering. Senare under 2007 bestäms att Remy ska få komma tillbaka till Sverige, parad med Ch Catcombe Cock A Doodle Doo eftersom Anne tyckte att Remy verkade deppig, hennes tro var att hon skulle få det bättre hos oss. Vi var väldigt glada i att få välkomna henne tillbaka!

Remy och mamma, Crufts 2007
 
Remy tillbaka i Sverige 2007
 
Remy anländer dräktig när hon kommer till oss och får 10 valpar i januari 2008 varav en av tre tikar är SEU(u)CH FI UCH Combine Merry Message. Vi behöll även hanen Combine Make My Day tills han var 4 månader och flyttade sedan till Marie Sippu i Finland. 
 
Remy fick två kullar till hos oss - båda med Billy, SEUCh Combine Hennessy. I den första föds Combine OO Seven, som ägdes av Fredrike Daniels i Tyskland och även Combine Online, som blir mor till SEUCh Combine Steward of the Line (Davy). I den andra fanns bland annat Combine Rockabilly, som ägs av Anita Ohlson, Combine Ram Di Dam, ägare Mille Selander och Combine Razzle Dazzle ägare Birgit Schneeweis. Valparna som finns hemma på Combine nu som har Davy som far är alltså barnbarnsbarn till Remy!
 
Remy var alltid en väldigt duktig mamma!
 
Remy & Billy 
 
Remys pappa, Int Ch Dreamylake Day And Night (Billo), var en hund som Anne föll för under en domaruppdrag i Italien. Även mamma föll för samma hane och han har även blivit far till en kull valpar på Combine, nämligen 2005 vilket blev J-kullen. Det var under samma år som Remy föddes. Billo tävlade även på hög nivå på Field Trial i Italien och var snuddande nära att få ett FT Champonat.

Anne och Billo
 
Anne dömer Billo till BIR
Idag lever Remy ett underbart pensionsliv hos Inga-lill och Leffe Vold som bor i närheten av Combine. Stort grattis Remy! 
 
En väldigt söt 9 veckor gammal Remy i England!
 



Jag är så glad över att få följa din utveckling

För knappt ett år sedan hämtade jag hem Maxi. 4,5 år gammal var han då och han kunde inte mycket. Sådant som man själv börjar med redan när valpen är 8 veckor fanns det inget av i honom. Han kunde varken sitt stanna kvar, inkallning, fotgående, lämna leksak/tennisboll i hand och liknande. Att lära en vuxen hund, som redan "lärt sig så mycket själv" var verkligen inte lätt och jag tänkte att det är mycket jag får ha överseende med, med Maxi. De första månaderna höll vi oss lugna, jag ville lära känna honom igen. Men sen när vi började lite snabbt (t. ex inlägget med agilityträningen) så insåg jag att han är en himla härlig hund att utvecklas med. 

Igår fick Maxi för första gången hämta en dummy. Jag har inte velat introducera dummy då han med leksaker och annat är väldigt tuggig och ganska hård i sitt grepp. För Maxi har apportering alltid varit en väldigt hetsig lek, för det är så han har vuxit upp. Någon stadga har aldrig varit på tal utan det har bara varit skoj och lek. Så tills idag har han enbart fått bära dummy när han varit tillsammans med mig och t. ex suttit framför mig, vi har då lekt "ge och ta" under pauser på promenaderna.  Eftersom han inte heller hade någon inleverering på saker som kastas så har jag absolut inte velat kasta dummy och genom det tränat in olydlad. På promenaderna har vi istället jobbat med tennisboll, och när jag kastat så har jag påbörjat en inkallningssignal där han får en ny boll kastad när han lämnar den andra till mig, vilket visar sig funka bra för oss.
 
Här är ett smakprov på hur långt vi har kommit. Jag är så otroligt stolt över denna kanske för många andra lilla framsteg. Men det är otroligt häftigt att få se hur Maxi utvecklas tillsammans med mig! 
 
 
SEU(u)CH GI CH Stanroph Si Maximillion De Terra Di Siena