Upp som en sol...

...och ner som en pannkaka med det största magplask jag varit med om på länge!
Ja, ungefär så kan man beskriva de två senaste veckorna. Efter working testet i Linköping svävade jag omkring på rosa moln. Jag hade världens bästa Tessa och Flamma hade inte direkt gjort dåligt ifrån sig heller, hon orkade bara inte hålla ihop hela provet. Det blev tydligt på de sista två rutorna, där benen helt enkelt gick snabbare än nos och hjärnkontor hann med.

Lyckat genrep
Veckan som följde var vi hos Anita Norrblom och stämde av inför Lidingö working test som stundade. Vi tränade på det som gått dåligt i Linköping och förutom att Flamma gjorde nästan allt fläckfritt, trots att vi provocerade hundarna en del.

Så kom magplasket
På plats på Lidingö kändes Flamma glad och ivrig, men i hand. Skenet bedrog... Markeringen gick på ett fält så bedömning av avstånd/djup var svårigheten, och att skytten först sköt ett "bomskott" innan skott och kast kom. Flamma satt som ett ljus och for iväg som leran skvätte. Det gick så fort att bromsen kopplades in för sent. Alldeles för sent. Faktum är att Flamma fortsatte över hela fältet och upp i skogen på andra sidan ett staket där hon letade febrilt innan hon insåg att hon hamnat fel, sökte sig tillbaka och hittade dummien med lite tur.

Vad sjutton hände!?
Var hon överladdad? Engångsgrej på första rutan? Men när situationen upprepades på nästa ruta tappade jag modet. Hur skulle jag hantera det här? Jag gick åt sidan, satte mig på en stubbe, fällde några krokodiltårar och ringde mamma. Japp, jag är snart 30 år men ringer fortfarande mamma när något känns hopplöst.
 
Det viktigaste är att ha roligt
Mammas första följdfråga var: "Har du roligt? Annars ska du inte fullfölja!". Kloka mamma som alltid påminner oss om att det viktigaste är att ha roligt. Och nej, nu kändes det inte så roligt att fortsätta. Men vi beslutade att jag skulle testa en ruta till  och sedan bryta oavsett utfall, för att i alla fall ge oss en chans att avsluta lite bättre. Men nej, även där sprang Flamma så snabbt som benen bar henne. Över nedslagsplatsen flera gånger utan att hitta. Sen lämnade jag in numemrlappen och drack kaffe i solen med en vän som också brutit. Visst önskar man sina vänner all framgång men just där och då var det skönt att ha varandra.

Backa hem, tänka till och träna mer
Jag undrar fortfarande vad det var som hände och hur jag ska träna vidare. Som tur var dömde Anita på en av rutorna så jag hoppas på att få lite hjälp av henne med analys så småningom. Nu tar vi en liten WT-paus, tänker till och tränar på. Snart ser ni oss i en startlista igen!
Tröstpizza i skogen efter magplasket. Flamma fick kanterna. Hon är ju mitt oavsett vad!
 



Kommentarer

Men visst är det sådana erfarenheter som gör hundträningen så spännande :)
Fråga mig som känner igen det där! Kram!

Svar: Härligt att höra att fler känner igen sig :)
Jenny & Linda Widebeck

Vill gärna tro att det är utmaningarna som på sikt gör oss klokare, smartare o starkare. Går det för enkelt finns risken att vi tar för givet. Ni är strax tillbaka, o det säkert bättre än någonsin 💖
Heja Heja 👏👍😘
Kram Ann-Sofie

Svar: Ja, det låter logiskt... hur kan du vara så klok!? Jo vänta, du är ju också en mamma ;) tack för peppen Ann-Sofie!
Jenny & Linda Widebeck


Kom ihåg






Trackback