Mitt ständiga projekt

Ni vet vem jag menar... inge mindre än Flamma såklart! Hon är ju mitt ständiga projekt och idag tänkte jag berätta lite om våra senaste äventyr. Inga större bedrifter, men vardagsgrejer som kanske leder någonstans så småningom.

Excellent Flamma i Forshaga
I påskas följde Flamma och jag med på SSRKs utställning i Forshaga. Dömde gjorde rasspecialisten Filip Jonsson och i Flammas klass, öppeklassen, var vi inte mindre än 23 tikar. Vi fick nöja oss med ett slätt excellent. Nu är Flamma utställd officiellt tre gånger, en gång i unghundsklass och två i öppenklass, alla tre tillfällena med excellent.
Dubbelmarkeringar och linjer
Sedan magplasket på Lidingö har vi hunnit med ett träningstillfälle hos Anita Norrblom där vi kom överens om att det måste varit miljön som satte Flamma ur spel. Ut och träna mer på att existera på prov alltså! Sedan fick vi träna linjetag med störning, närsök och dubbelmarkering. Tänk att inte Flamma kunde markera en enkel på Lidingö men spikar en dubbel hos Anita. Skithund <3
 
Simträningen fortgår
Vi plaskar på i inomhuspoolen! Nu tränar vi själva utan instruktör och planen är ett pass i veckan i 10 veckor. Hittills har vi hunnit med två pass. Vi behöver få in snitsen både Flamma och jag men en sak är säker, Flamma är svintrött på kvällarna efteråt så något gott för det med sig!
 
Studiebesök på jaktprov
Förra helgen startade en kompis på b-prov i Stjärnhov. Solen sken och vi behöver ju träna på provmiljö så det var givet att åka dit och titta. Dock fattade nog inte Flamma att det var ett prov för hon var kolugn hela dagen. Innan vi åkte hem kastade vi markeringar med en and. Till helgen blir det kanske en tur till Skokloster för att titta på WT.
 
Vårdopp med en vän
..för hundarna alltså! Jag och vännen satt på en klippa och drack kaffe medan vilddjuren badade. Så mindes vi lite svunna tider, talade om hundar vi saknar och tände ett ljus för en av dem. Sånna små stunder förgyller också tillvaron.



Speciella små valpar!

När Anne hastigt lämnade oss förra året, hade hon planer på att ta en kull på Pippa - Goldenmill Struff My Stuff For Stanroph. Några hanar var i åtanke, och bland dom fanns mammas Davy - SE UCH FI UCH Combine Steward Of The Line. När Pippa sen kom hit, boade in sig och efter några månader började löpa tog vi beslutet att para henne med Davy. Idag trodde jag att jag skulle komma hem till en valpning, men så länge kunde hon inte hålla sig utan jag kom hem till alldeles nykläckta valpar. 
 
Det känns extra speciellt på så sätt att Pippa var Annes sista avelstik och både hon och Davy innehåller många Stanroph-favoriter. Allt ifrån vår egen Stanroph Sandboy och sedan även Ch Stanroph Sailor Boy, Ch Stanroph Shere Fantasy, Sh Ch Stanroph Solar Flame osv. 
 
Förra helgen var vi alla hemma och firade påsk, och i köket gick Pippa runt med en ENORM mage. Som varje gång har vi gissat på hur många valpar det skulle bli, vilken dag hon valpar och vad fördelningen blir. Vi var alla ganska enade om att detta bör vara en relativt stor kull. Och visst var det många i den magen. Nu hoppas vi att alla håller sig friska och starka!
 
Som ni förstår kommer min helg spenderas i valplådan med lite avbrott för hundrastningar! 
 
SE UCH FI UCH Combine Steward Of The Line & Goldenmill Strutt My Stuff For Stanroph
 
Pippa med ett väldigt efterlängtat gäng <3 



Upp som en sol...

...och ner som en pannkaka med det största magplask jag varit med om på länge!
Ja, ungefär så kan man beskriva de två senaste veckorna. Efter working testet i Linköping svävade jag omkring på rosa moln. Jag hade världens bästa Tessa och Flamma hade inte direkt gjort dåligt ifrån sig heller, hon orkade bara inte hålla ihop hela provet. Det blev tydligt på de sista två rutorna, där benen helt enkelt gick snabbare än nos och hjärnkontor hann med.

Lyckat genrep
Veckan som följde var vi hos Anita Norrblom och stämde av inför Lidingö working test som stundade. Vi tränade på det som gått dåligt i Linköping och förutom att Flamma gjorde nästan allt fläckfritt, trots att vi provocerade hundarna en del.

Så kom magplasket
På plats på Lidingö kändes Flamma glad och ivrig, men i hand. Skenet bedrog... Markeringen gick på ett fält så bedömning av avstånd/djup var svårigheten, och att skytten först sköt ett "bomskott" innan skott och kast kom. Flamma satt som ett ljus och for iväg som leran skvätte. Det gick så fort att bromsen kopplades in för sent. Alldeles för sent. Faktum är att Flamma fortsatte över hela fältet och upp i skogen på andra sidan ett staket där hon letade febrilt innan hon insåg att hon hamnat fel, sökte sig tillbaka och hittade dummien med lite tur.

Vad sjutton hände!?
Var hon överladdad? Engångsgrej på första rutan? Men när situationen upprepades på nästa ruta tappade jag modet. Hur skulle jag hantera det här? Jag gick åt sidan, satte mig på en stubbe, fällde några krokodiltårar och ringde mamma. Japp, jag är snart 30 år men ringer fortfarande mamma när något känns hopplöst.
 
Det viktigaste är att ha roligt
Mammas första följdfråga var: "Har du roligt? Annars ska du inte fullfölja!". Kloka mamma som alltid påminner oss om att det viktigaste är att ha roligt. Och nej, nu kändes det inte så roligt att fortsätta. Men vi beslutade att jag skulle testa en ruta till  och sedan bryta oavsett utfall, för att i alla fall ge oss en chans att avsluta lite bättre. Men nej, även där sprang Flamma så snabbt som benen bar henne. Över nedslagsplatsen flera gånger utan att hitta. Sen lämnade jag in numemrlappen och drack kaffe i solen med en vän som också brutit. Visst önskar man sina vänner all framgång men just där och då var det skönt att ha varandra.

Backa hem, tänka till och träna mer
Jag undrar fortfarande vad det var som hände och hur jag ska träna vidare. Som tur var dömde Anita på en av rutorna så jag hoppas på att få lite hjälp av henne med analys så småningom. Nu tar vi en liten WT-paus, tänker till och tränar på. Snart ser ni oss i en startlista igen!
Tröstpizza i skogen efter magplasket. Flamma fick kanterna. Hon är ju mitt oavsett vad!