Tack och lov - the bitch is back

I samband med att Flamma löpte blev hon vädigt lugn, foglig och... långsam. Jag kände inte alls igen henne som varit väldigt snabb, explosiv och tja, ibland rätt påfrestande med all sin energi som hon både riktat åt rätt och fel håll. Innan löp kunde Flamma skälla på buskar som stod "felplacerade", människor som hastigt dök upp i synfältet eller om någon klampade för hårt i trapphuset utanför vår lägenhet. När jag släppte henne lös i skogen för att springa exploderade hon som en raket. Och när jag erbjöd en arbetsuppgift tog hon sig an den med stor entusiasm.

När Flamma började löpa slutade hon plötsligt med många av sina "dumheter", spökigheten avtog, hon slutade att dra i kopplet och plötsligt kunde hon lyssna på mig ute på promenaderna trots att andra hundar fanns i närheten. Visst låter det skönt?

Tyvärr medförde inte löpet bara det, utan även Flammas fart och energi avtog rätt tvärt. När jag tog av koppelet uteblev spring-explosionen och vissa dagar ville hon bara strosa runt mina fötter. Istället för att dra i kopplet släpande hon sig stundtals fram bakom mig. På eftermiddagarna ville hon helst ligga och sova i sin korg.

När jag såg hur Flamma påverkades bestämde jag mig för att låta henne vara från träning så länge löpet pågick. Så efter tre långa, lugna veckor var jag redo att sätta igång. Det var inte Flamma. En hel lång månad efter avslutat löp har hon fortsatt vara långsam och seg, men då började hon stundtals började glimma till igen.

Nu, ytterligare två veckor senare, börjar jag äntligen känna igen min bråkstake till hund. The bitch is back! Nu skäller hon på mig om jag sover för länge på helgmornarna, morrar på bilar som står "felparkerade", jagar irriterat efter trastarna som skuttar omkring på vår innergård och svansen åker rakt upp bara hon ser en hund på håll. Ja, det är lite jobbigt på vardagspromenadena men jag är ändå otroligt glad för bitch-flamma är tillbaka. Plötsligt finns det fart och energi att ta av när vi tränar och så blir jag glad varje morgon när jag ser hur hon far fram i skogen, gräver efter hjottryfflar så jorden sprutar och rullar sig i blåriset med nöjda grymtanden.

Typiskt exempel på lill-bitch-beteende: Slänga sig i kopplet för att få matte ur balans och på så vis få hälsa på kompsisen Kira. Den här gången verkar matte stå pall och bara sucka lite uppgivet.
 
 



Vardagsrutinen är tillbaka!

Efter 3 helt fantastiska månader i Australien och en liten krash för bloggen så är även jag på banan igen. Ni har ju fått ta del av höjdpunkter under min Australienresa men nu är vardagen i Sverige i rullning igen. Jag och Toddy är sambos igen och tillbaka på SKK i Stockholm. Jag spenderade första helgen hemma på Combine och tog igen tid med hundarna, familj och vänner. Mamma och jag åkte och gjorde första ultraljudet på Doris samma dag jag kom hem och jag fick se ett gäng valpar på skärmen, nu är hon tjock som en smock. 

Den här veckan fick Debbie följa med mig och Toddy i Stockholm, dels för att mamma ska få lite lugnare hemma med valpen men också för att vi åker till Åland i helgen så då kan jag göra iordning hundarna i lägenheten. Debbie är verkligen en enkel hund att leva med, precis som Toddy. 

Igår tog Jenny och jag en promenad till skogen bakom skjutbanan i Bromma. Jenny hade nämligen hittat en stenmur som hon ville träna markeringar över. Det sköts på bra från skjutbanan och det blev bra att köra lite träning kring ljuden för de unga hundarna (Flamma och Debbie). Vi ställde oss på varsin sida av muren och Debbie var först ut på en markering. Markerade fint trots att nedslaget blev lite dolt, sen sprang hon en bit längs muren innan hon skuttade över tillbaka - men duktig tjej! De andra gångerna hoppade hon tillbaka utan problem. Flamma och Toddy studsade över utan några som helst problem. 

Det var så kul att se våra unga tjejer igår, så glada i att jobba men samtidigt fokuserade. Även Ponken skötte sig bra och tyckte de va toppen att vara ute och apportera igen! 

Debbie och Toddy efter gårdagens träning!



Inte vilken måndag som helst...

...för idag vaknade jag upp till den här synen. Igårkväll fick vi äntligen träffa Flammas efterlängtade lillebror! Allt har varit så osäkert kring den här valpen, vilket jag ska berätta mer om senare, och det är därför som jag knappt vågat andas om Tessas dräktighet. Kort sammanfattat kan man säga att det känns som att jag suttit på tusen nålar i nio veckor och nu kan jag äntligen pusta ut.

De senaste dagarna har spenderats med dödens spänningshuvudvärk och igår hann jag både gråta en skvätt av skräck och sedan av lättnad innan han var här. Idag har jag tagit ledigt och ska spendera hela dagen vid sidan av valplådan med världens finaste Tessa och hennes val till unge.