En helg att minnas!

Jag känner mig fortfarande alldeles pirrig och lycklig när jag tänker tillbaka på helgen som jag haft tillsammans med Ofelia och våra hundar. Alla dessa timmar i bil och på färja var så värda efter alla skratt vi haft under helgen. Att resultaten sedan blev så bra hade vi nog aldrig kunnat drömma om.

Dagen började med att vi fick titta på clumber spaniel samt flattarna. Det regnade ett tag, men när det var dags för mig och Toddy att gå in i ringen hade solen kommit och marken torkat upp. Toddy var glad och pigg och kändes rolig att visa!


Min fantastiska Toddy! Hunden som kändes lite extra pirrigt att visa i helgen, jag ville så gärna vinna ett CACIB. Men att han skulle gå hela vägen och vinna championklassen, bli bästa hane, få CERT och CACIB, fortsätta med att vinna bäst i rasen och sedan avsluta dagen med att bli 3a i grupp 8 i finalringen... Det trodde jag aldrig!  


Jag visade även min Doris, hon var på ett strålande humör som alltid! Hon placerade sig på en andraplats i championklass på 4 tikar. Så jag var väldigt nöjd även med henne!


Ofelia hade också anledning att fira! Hennes shibor Kenzo och Doris blev nämligen BIR och BIM och Kenzo tog sista CACIBET och blev nu internationell champion. Han blev även utplockad i gruppen. Snacka om bra dag!


Framförallt så har våra hundar skött sig exemplariskt. Allt resande, timmar i bil, olika hotell, färja osv. Dom har alla tagit det med ro. Shiba-Doris har dock tyckt att vi varit lite tråkiga ibland, men med tanke på hennes unga ålder tycker jag att hon varit väldigt duktig.

Man känner sig lite smått mör idag efter 14 timmars resande igår, och mina käkar gör nästan ont efter allt skrattande. Ofelia och jag är lika knäppa båda två och det jag kommer minnas mest från den här resan är allt skrattande vi haft för oss!

Tack Ofelia för att du ville följa med mig. Det här måste vi verkligen göra om!



Första kurstillfället för Lena

I lördags deltog Flamma på sitt första kurstillfälle av fyra på en kurs vi går på hemmaplan för Lena Karlsson. Tanken är att få lite valpövningstips och börja lägga en grund för en framtida apportör.

Jag vet att på kurs för Lena får man vara mycket passiv och lyssna - alldeles utmärkt för en valp som behöver lära sig att koppla av. Dessutom fick vi med oss lite övningar för kontakt, lyssna på namnet, inklallning och gå fint i koppel. Egentligen var övningarna bekanta, men ibland behöver man bli påmind för att komma igång med dem och lite så kände jag i lördags. Nu jäklar kör vi igång! Dessutom känns det tryggt att ha Lena som coach under kursens gång, som man kan fråga, utvärdera och bolla ihop med.

På slutet när de äldre hundarna fick lite mer utmanande stadgeövningar sov Flamma helt utslagen mitt i gruppen av okända hundar. Det kändes också trevligt och en viktig "kunskap" som jag vill ha ut från kursen.
 



Idag hade Nell fyllt 14 år

Vid den här tidpunkten för ett år sedan serverade jag dig korvtårta på ett silvrigt fat i gräset på baksidan av villan i Hållsta. Det känns både som en evighet sedan och samtidigt som om det bara vore igår. Dina ivrigt trampande tassar, tussiga öron och pigga ögon. Jag minns glädjen över att du fortfarande var hos oss, ditt nästan ständigt goda humör och att du fortfarande älskade att vara ute på upptäcktsfärd i skogen. Tänk att det gamla grävlingsskelettet ute på åkern kunde vara lika spännande att undersöka varje dag!

 
Idag hade Nell blivit 14 år och det är drygt 7 månader sedan vi skiljdes åt. Jag tänker inte längre dagligen på den där natten den 13 november, och det är rätt skönt, men med jämna mellanrum sköljer minnena över mig.

Jag minns telefonsamtalet och nästan på centimetern var jag befann mig när jag svarade. Hur jag direkt hörde på mammas röst att det var dags att åka hem. Stjärnfallet strax utanför Eskilstuna när Linda körde hem sin snörvlande storasyster. Hur Nell ändå blev glad att se mig. Beslutet som var så förvånansvärt lätt att fatta. Nellans lugn i bilen på väg till Eva och hur jag stålsatte mig för att försöka vara lika lugn. Den slitna wetbeden hon tog sina sista andetag på och hur ont det gjorde att stryka handen över hennes knöliga lilla öra en sista gång.

Därefter är minnet obefintligt. Jag vet inte vad vi pratade om i bilen på väg hem, inte heller vad klockan var eller när vi kom hem, var jag sov eller om jag sov. Nästa dag körde i alla fall Linda tillbaka en rödgråten och hjärtekrossad storasyster till Stockholm.

Och 7 månader senare är jag fortfarande hjärtekrossad. I vissa stunder när jag tänker på henne snörs halsen ihop, det blir svårt att svälja och smärtan ilar genom kroppen. Men jag är väldigt glad över att jag i de allra flesta stunder kan skratta och känna en varm känsla av tacksamhet – tänk att jag fick en så bra kompis och förstahund. Jag vill verkligen alltid kunna blunda, se henne framför mig och le åt minnet av världens tussigaste, knasigaste och finaste lilla Nell.

Nell hämtar tennisboll i början av november 2013