Vad tyckte Toddy och jag egentligen om rallylydnad?

För er som följer oss på instagram så har ni fått se hur vi börjat tränat lite rallylydnad med våra veteraner, Toddy och Tessa. Målet var att starta nybörjarklassen tillsammans, att ha det som ett roligt mål med dom. Till sist anmälde vi till en tävling med dubbla starter i Motala och tänkte att det blir en rolig helg att hänga tillsammans i hos mig i Linköping. MEN, såklart började Jennys tikar löpa en veckan innan tävlingen och vi insåg att det inte skulle funka och det blev lite långt för jenny att köra fram och tillbaka bara för den tävlingen. 

Men, eftersom jag hade anmält Toddy och Gustav kunde följa med som sällskap så åkte jag utan Jenny och Tessa. Det var en mysig brukshundsklubb i Motala och vi gjorde iordning ett litet camp och inväntade banvandringen. Banorna kändes okej, även om de innehöll moment jag inte tränat på innan, och jag hade startnummer någonstans i mitten. Efter att jag och Toddu kört båda banorna kändes det som det gått bra, jag tänkte att det var godkända resultat men visste att han hade satt sig på två ställen där han inte skulle, och att jag säkert gjort några småmissar längs vägen eftersom jag inte är helt hemma med alla regler än. Dom rapporterade in resultaten online under dagen så när jag sett att vi fått 85 samt 86 poäng på banorna så packade vi ihop och rullade hemåt. Jag tänkte inte alls på att man skulle få protokoll och så, men jag hörde av mig till dom i efterhand och ska få dom skickade. 

Överlag var det kul att göra något med Toddy, men jag vet inte om själva hundsporten egentligen är något för mig. Själva tävlingsdagen var ganska tråkig, förutom den korta stund vi startade. Jaktprov och WT är ju kul överlag eftersom jag gillar att titta på de andra hundarna som startar, men det blir inte riktigt lika roligt här. Självklart ska jag anmäla oss till fler nybörjartävlingar för att förhoppningsvis ta hem RLD N nu när vi är igång. Och jag tycker absolut att det är en rolig grej att träna, och jag kommer troligtvis fortsätta med framtida hundar, det är ju en perfekt form av träning för att öka följsamhet, kontakt och få till en bra fotgående etc. Men om jag kommer tävla mer i det framöver, det vet jag nog inte riktigt. Men jag njöt verkligen av att få göra något med Toddy som inte var utställning, nu är det ju några år sedan vi startade på B-prov eller WT. 
 
Toddy under tävlingens ena bana! Foto: Motala Brukshundsklubb 

/Linda



Tid för vila fast det är vår

Under det långa vintern har jag längtat till vår och barmark. Att få komma igång med apporteringsträningen igen. Åka till Anita, träffa träningskompisarna och tina vilt. I väntan på de ljusa kvällarna och soliga helgerna tränade Flamma, Tessa och jag en hel del rallylydnad i hundhallen och Flamma har fått simma på hundsimmet då och då. Vi gick en kurs i tävlingslydnad ihop på brukshundklubben. Sex vardagskvällar klädde jag mig i tredubbla lager kläder och körde till Brukshundklubben för att komma hem drygt två timmar senare med stelfrusna tår.
 
Så kom våren! Vi träffade gänget, åkte till Anita och grejade lite hemma. Roligt! Men den där riktiga längtan efter träningen ville inte riktigt infinna sig. Träning är färskvara, det märks på både mig och Flamma efter vintern. Plötsligt är det många saker som måste tränas och "dammas av" på samma gång för att bli redo för provsäsongen. 
 
Det där ordet måste... jag blir omotiverad bara jag hör det! Samtidigt är det töntigt, för egentligen måste jag ju ingenting. Flamma är inte en avelshund som måste meriteras. Hon är inte en jakthund som måste vara redo för höstens jakter. Vi har inga deadlines för när vi måste ha lärt oss eller presterat något. Och hon måste inte kunna alla dirigeringstecken och signaler för att må bra. 
 
Och tänk, så fort jag landat i den tanken smög sig motivationen på igen. Några pass för att träna stopp-signalen på ett nytt sätt. Markeringar med en kråka. Ett knepigt sök med tennisbollar. Utan kraven kommer lusten, så är det alltid för mig. Trots det verkar jag ständigt behöva påminas om det.
 
 
Så svallade vårkänslorna över och Flamma bestämde sig att det var dags för löp. Det är en tid då hon försvinner lite som in i en bubbla och jag har mest låtit henne vara. Tessa hakade på och det blev en naturlig paus för oss. På helgerna har vi ägnat oss åt milslånga promenader. Jag inser sakta att vintern inte riktigt blev så värst vilsam för oss. Att jag visst längtat efter vårens träning, men ännu mer efter naturen ihop med mina bästa vänner. Tid för att bara få vara i solen som värmer utan att steka och andas in luften som är sådär härligt frisk. I helgen ger vi oss på ännu ett milspår!
 
 



Den lilla magen ♥

Nu har Debbie bara en dryg vecka kvar tills valpning. Det är ingen stor mage hon bär på, så det är troligtvis inte så många valpar som gömmer sig där inne. Men hur stor eller liten mage tikarna än får när dom är dräktiga, så bär dom det så vackert. Det är så otroligt mysigt att sitta och klappa på magen och rå om en blivande valpmamma.

När jag kom hem tog mamma och jag och trimmade iordning henne och filmade för att dokumentera hennes dräktighet. Visst är hon helt underbart vacker? Stolt far till valparna är mammas Davy, som nyligen adderade två titlar till sitt namn efter en lyckad resa till Norge. Vi är så spända på den här kullen, självklart hoppas vi att det finns en tik där i magen som kan bli mammas nya lilla pärla... 


NORD UCh Stanroph Sweet Dreams ~ C.I.B SEUCh FIUCh NOUCh Combine Steward Of The Line