Debut i ökl och CK i Askersund

I helgen var det dags för Goldenspecialen. Jag har våndats en del inför årets special, det är roligt att delta men efter förra årets starter på working test kände jag och Flamma oss klara med nybörjarklassen. Med viss ängslan annmälde jag oss till öppenklassen i år, med vetskap om att vi inte riktigt är där än. Veckorna inför specialen testade av jag dubbelmarkering, signaler och tecken. Oroväckande nog verkade Flamma ha glömt bort konceptet dubbelmarkering, men efter några pass föll det på plats igen. Hon har aldrig varit en lika säker markör som sin mor Tessa och behöver öva ofta för att hålla kunskapen vid liv.
 
Träning inför specialen tillsammans med Ruth, Wera, Maxi, Nelson och Aslan.
 
Vad är det västa som kan hända?
Morgonen innan provet bollade jag lite tankar med mamma och hon ställde frågan "Vad är det värsta som kan hända?". Jag svarade såklart att det var att Flamma skulle förlita sig för mycket på sina ben och alltför lite på sin nos, som hon tenderar att göra i pressade situationer. Mamma skrattade och svarade "Men är det verkligen det värsta? Är det inte värre om hon skulle vara seg och långsam?". Hon hade såklart rätt.
 
Vi samlades 10.00, men första stationen innebar mycket väntan och vi fick starta först strax innan 14.00. Lång dubbelmarkering på äng. Flamma var gasad och trots att hon makerade båda kasten sprang hon över första apporten med råge. Avståndet var alltför långt för att vår stoppsignal skulle funka. Jag tog hem och testade ett ut-tecken som hon tog fint men förmådde inte få hem apporten. Jag kallade in och bröt rutan.
 
Till ruta två försökte jag ladda om. Dubbelmarkering i skog där första kastet var diffust. Flamma spikade den sist kastade men fick inte in den först kastade. Jag tror inte hon markerade kastet och hon tog inte några dirigeringstecken speciellt bra.
 
Rutan där det vände
Nu övervägde jag att bryta men bestämde mig för att köra vattnet som avslutande ruta. Där samlade Flamma ihop sig och gjorde ett strålande jobb. En dubbelmarkering i en kanal där den första landade på land på andra sidan och den andra med dolt nedslag på vatten. Bra markeringar, igångar, lokaliseringar, inlevereringar och anvämningar. Jäg fällde en lyckotår och bestämde mig för att ta en ruta till! Efteråt såg jag att vi fått 20 poäng på den här rutan.

Fjärde rutan var en dubbelmarkering på öppen mark med sly och dold kastare. Flamma spikade den sist kastade men hade diffus minnesfild av den först kastade. Jag fick hjälpa henne och hon lyssnade halvbra på mina tecken men fick till sist in den. Domaren sa "du boxar ut henne i rätt område" och det är en bra beskrivning! Nu kände jag att vi lika gärna kunde fullfölja provet. Femte rutan var en enkelmarkering med lågt kast och sedan en dold dirigering. Flamma spikade markeringen men vi fick inte till linjetaget. Istället för att börja trassla kallade jag in och klappade om henne.
 
Mycket att glädjas åt
Så var debuten i öppenklass gjord! Resultatet blev blygsamma 36 poäng. Den inledande besvikelsen och frustrationen var dock snabbt bortblåst. Tänk att jag har en hund som ställer upp och jobbar för mig en hel dag, som aldrig ger upp och alltid gör sitt bästa för att finna apporterna. Jag är nöjd med att Flamma markerade alla kast och aldrig låste sig på skytten. Hon är stadig, uppmärksam, lugn mellan rutorna, hyfsat säker på direktmarkeringar och gör bra inlevererigar. Det är just ökl-momenten vi får jobba vidare med.
 
CK i Askersund
På söndagen dömde mamma tikarna på specialen, inget för mig att delta på alltså. Istället åkte Flamma och jag på SSRKs nationella utställning i Askersund där Flamma fick CK i bruksklass. Senare blev hon även 4a bästa tik och till sist BIR-jakt i tävlan mot dagens cert-vinnande hane. Världens bästa Flamma! Tyvärr förmådde vi inte stanna kvar till finalerna, bedömningen i en annan ring gick segt och vi var båda trötta efter gårdagen.
 
Stolt hund (eller kanske mest matte) med CK-rosetten.



Glaciärer, fjälltoppar och dopp i Atlanten

För tredje året i rad blev det en semsterresa till Norge för Niklas, Flamma och mig. Vårt grannland är fantastiskt och att resa i Niklas skåpbil gör semstern smidig och inte minst billig. Inga boenden behöver förbokas och mat packar vi med oss. Frihetskänslan det ger är magisk. Att Flamma älskar att resa med oss i skåpbilen gör det hela än mer perfekt. Hon har en stor bur där hon sover nöjt under resdagarna och när vi stannar någonstans är hon alltid lika peppad på att följa med oss ut på äventyr. Hon är verkligen en hund som trivs med att vara i rörelse ihop med sin familj.
 
 
I år fick vi dessutom sällskap av ett gäng kompisar och färden ledde till Jostedal, där en av Europas största fastlandsglaciärer finns. Smältvattnet från glaciärerna gör vattnet i sjöar och fjordarna omkring turkost och klimatet svalt, underbart! Vi campade vid Lovatnet, gick på tur mot några glaciär-snibbar och betade av en topptur på Årheimsfjellet med utsikt över Loen. Toppturen var dock så brant och svettig att jag höll på att ge upp halvvägs, men Flamma och resten av gänget knatade på så jag bet ihop och kom upp jag med.
 
Flamma på toppen av Årheimsfjellet.
 
Niklas och jag, två supersvettiga semestrare vid fall nära Briksdalsbreen.
 
Långa promenader bland berg, glaciärer och fjällbjörkar.
 
Ljuva campingliv vid Lovatnet. Ser ni de två hundarna?
 

Flamma tar ett uppfriskade dopp i iskall glaciärsjö.
 
Efter några dagar splittrades gänget. Jag ville ut och se Atlantens kust. Vid Vestkapp, som är en av de västligaste plattåer, njöt vi av utsikten. Vid Ervik stand premiärbadade Flamma i Atlanten tillsammans med ett helt gäng surfare och vid Kråkenes fyr spanade vi än en gång ut över havet. Sen var semsterveckan slut och vi styrde bilen tillbaka till Sverige. Nästa år är jag sugen på att vara ute längre. Lofoten ska ju vara fantastiskt, men det är långt dit!
 
Vestkapp med utsikt över Atlanten.
 
Premiärdopp i Atlanten tillsammans med husse, vir Ervik strand.
 
Tips om du vill resa till Norge med hund! Tänk på att hunden behöver ett pass och avmaskning hos veterinär innan inresan. Allt går att läsa på Mattilsynets webbplats. Tänk också på att vissa hundraser tyvärr är förbjudna i Norge. God tur!



Valpen som ville leva

Det blir inte alltid som man tänkt sig och det stämmer verkligen in på Combine Caddy. I våras beslutade mamma och jag efter mycket funderande att göra ett sista försök att få en dotter att gå vidare med efter Tessa. På valborgsmässoafton parades hon med vår egen Maxi och vi höll tummarna. Länge tvivlade vi på dräktighet men fyra veckor senare visade ultraljudet att det troligtvis simmade två små spiggar i Tessas mage. Så började väntan på spiggarnas entré. Jag vågade inte skriva ett ord om dräktigheten, inget gör mig så nojig som dräktiga tikar så jag ville vänta tills allt var klart och alla mådde bra. Och vänta fick vi, Tessa hade ingen brådska. När hon gått över beräknat datum visade undersökning att det bara var en spigg i magen, snopet!

Snitt och plågsam väntan
Värkarbetet kom tyvärr aldrig igång och till sist fick vi lov att åka för att göra ett snitt. Tessa mådde bra, men vi kunde konstatera att valpen började må allt sämre och behövde komma ut. Givetvis skedde detta en söndagskväll. Så fort valpen var ute fick vi honom till väntrummet och medan han kravlade runt innanför min tröja försökte jag förstå vad operationsköterskan just sagt. Ful livmoder som behövde plockas ut och stor blodförlust. Väntan som kändes som en evighet trots att klockan i väntrummet tycktes ticka ovanligt sakta. Tankar som virvlade runt i skallen samtidigt som klockan passerade midnatt.
 

Hur Caddy fick sitt namn
Till sist fick vi sitta tillsammans med Tessa i ett eget rum och vänta på att hon skulle piggna till. Valpen kravlade omkring men Tessa låg bara helt platt, länge. Mitt hjärta värkte. Ett par timmar senare klarade hon att ta sig upp på benen och vi fick åka hem. Hela vägen hem låg Tessa, valpen och jag sked i bakluckan och vi beslutade att döpa honom Caddy eftersom det var en just en Volkswagen Caddy han fått åka i sina första timmar i livet.
 
 
Första tiden med Caddy
Efter oron över att mista Tessa ville jag inte lämna hennes sida. Jag tog ledigt och blev kvar på en madrass bredvid valplådan i två dygn. Tempade, oroade mig för inre blödningar och så försökte vi hålla liv i Caddy. Han var pigg men Tessa fick aldrig mycket mjölk. Efter några dagar reste mamma till England och Ulla-Britt tog över som valpvakt några dagar innan jag fick semester och bytte av igen. Vid två veckors ålder öppnade han ögonen och vi började stödmata med köttfärs och valpfoder. Anne och pappa tog över valpvakten så jag fick komma iväg på min planerade Norgeresa.
 
 
Tessa, min älskade Tessa
Även om jag oroat mig mycket för Caddy måste jag erkänna att det är en bråkdel av hur jag oroat mig för Tessa. Kanske inte så konstigt egentligen, att hjärtat klappar mer för hunden jag delat mitt liv med i så många år än den lilla valp jag bara känt i några timmar eller dygn. Många gånger har jag hunnit ångra att vi parade Tessa och funderat över om det är försvarbart att utsätta våra avelstikar för de risker som medföljer en valpning. Samtidigt är ju fortplantning bland det mest naturliga som finns i djurvärlden. Nu ser jag fram emot att hon ska bli klar som mamma och komma tillbaka till Stockholm för att leva med mig i Stockholm igen.
 
Valpen som ville leva
Caddy har verkligen varit en livskraftig valp, eller som Ulla-Britt uttryckte sig "Han vill verkligen leva" och så känns det faktiskt. Tänk att han ändå blev till i den fula livmodern och ensam klarade av att överleva där drygt nio veckor. Redan när han kom ut var han liten men pigg och sedan han har fortsatt kämpa för sitt liv. Det känns allt lite sorgligt att han blev just en han och vi inte fick någon tik som vi hoppats på. Förhoppningsvis kommer han fortsätta utvecklas till en speciell hund som förgyller någons liv på samma fantastiska vis som hans mor och storasyster förgyller mitt. Det är en fin tanke trots allt!
 
Tre veckor gammal fick Caddy hälsa på "storebror" Loke, Combine Byline. Det syns inte i bilden men den lilla svansen viftade, så himla gulligt!